Elna bjuder på några julfoton

Julmys med pappa.

Jul med farmor och farfar.

Årets julkort.

Två slagna hjältar på julaftonskvällen.

Välkommen till världen käraste Elna



Smiltrollet Elna, 12 veckor.



Den 27 september 2013, 5 veckor tidigare än beräknat, bestämde vår underbara lilla dotter sig för att det var dags att komma till världen. Tiden bara rusar iväg och i övermorgon har hon blivit hela tre månader.

Föräldraskapet är lika fantastiskt som det är överväldigande. Den kärlek jag känner för detta lilla knyte är något jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Inte heller hade jag kunnat förbereda mig på tyngden av det totala ansvar man har för denna lilla persons välmående och överlevnad.

Liknande tvetydiga känslor dyker upp när jag tänker tillbaka på förlossningen. Det var det mest påfrestande jag någonsin varit med om och på samma gång den mest fantastiska upplevelse jag tror att jag någonsin kommer att uppleva. Under de här tre månaderna har jag många gånger återkommit till förlossningen i mina tankar. För varje gång kommer jag ihåg nya detaljer och glömmer andra, men kärnan är alltid densamma i detta mirakel som jag nu delar med så många andra. Här kommer min förlossningsberättelse.



En trött men lycklig mamma med sin underbara bäbis,
bara några minuter efter förlossningen.



Halv 8 på kvällen den 26 september stod jag, totalt ovetandes om vad som skulle komma att hända, och stekte raggmunk i väntan på att Erik skulle komma hem. Plötsligt kände jag hur det blev blött i trosorna och medan jag knep ihop bäckenbotten så som aldrig förr för att hinna vända raggmunken innan jag sprang på toaletten, tänkte jag att det var lite väl tidigt för mina bäckenbottenmuskler att börja strejka. Det var ju 5 veckor kvar tills jag skulle föda. Väl på toaletten insåg jag att jag inte alls börjat bli inkontinent, det var vattnet som hade gått.

Tillbaka vid raggmunkarna googlade jag frenetiskt. Överallt jag läste stod det att förlossningen skulle starta inom tre dygn från det att vattnet gick, men på ETT ställe berättade en kvinna om att hon läckte fostervatten i tre veckor innan det satte igång och detta tog jag till mig. Så här i efterhand känns det helt löjeväckande, men det kändes så omöjligt att hon skulle komma fem veckor för tidigt. Jag som hade varit så totalt inställd på att gå över tiden att jag till och med plussat på två veckor på det beräknade förlossningsdatumet.

Två lyckliga föräldrar och en stolt farfar på BB. Elna 2 dagar gammal.

 

I denna veva kommer Erik in genom dörren, finklädd från en begravning han varit på samma dag. Medan jag lungt berättar att vattnet har gått (jag tänker ju att vi har minst

tre veckor kvar till födsel :)) är Erik i full färd med att inte få Svea att hoppa upp på hans finkläder och tar nog inte riktigt in vad jag säger. Vi ringer till förlossningen som ber oss komma in och efter att ha satt oss ner och ätit mina raggmunkar beger vi oss i lugnan ro in till sjukhuset. Väl där mäter de fosterrörelser, hjärtslag och puls och gör ett ultraljud. Då huvudet ännu inte är fixerat får jag inte åka hem.Vi frågar sköterskan om hur lång tid hon tror att vi har på oss innan det drar igång - tre veckor på sjukhus låter ju inte särskilt lockande. När sköterskan lungt säger "Jag tror att det drar igång redan ikväll", ser Erik och jag chockade på varandra. "Du bör nog åka nu direkt om ni vill hämta några saker hemifrån", säger sköterskan till Erik. Det fanns ju inte i vår värld när vi åkte in att ta med oss någon BB-väska. Så Erik ger sig av och när han är tillbaka mindre än en timme senare har värkarna kommit igång.

Klockan har nu hunnit bli 11 på kvällen och då värkarna redan från början känns av ordentligt, som riktigt svår mensvärk, är jag rädd att jag inte ska få någon sömn. Jag använder mig av profylaxandningen som vi tack och lov hunnit lära oss på kursen bara helgen innan. Det tar några värkar men sen har jag fått in snitsen och smärtan blir mer hanterbar. Jag oroar mig ändå för att inte få någon sömn eftersom jag förväntar mig en långdragen förlossning och ber därför barnmorskan om några alvedon. "Vi ska nog kunna fixa något lite starkare till dig", säger hon och ler. Efter att ha mätt värkarnas intensitet och intervall får jag två citodon och en sömntablett. Trots att jag enligt Erik verkar helt borta har jag fortfarande ont och berättar om min oro att inte få sova för barnmorskan och nästa sak jag kommer ihåg är frågan "Vill du ha morfinsprutan i skinkan eller benenet?" Vilken befängd fråga tänker jag, i benet så klart. Plötsligt är det morgon och barnmorskan kommer in för att känna hur mycket jag har öppnat mig. Klockan är nu 6 och livmoderhalstappen har utplånats men ännu inte börjat öppna sig.

Elna på BB, 2 dagar gammal.

Värkarna blir allt starkare och jag fortsätter att använda mig av profylaxandningen. De

få gånger jag inte hinner med att andas känns smärtan så överväldigande att jag känner hur varje fiber av min kropp vill fly därifrån. Men med andningen känns smärtan helt hanterbar och det enda som oroar mig är hur jag ska klara de riktigt tuffa värkarna som komma skall. Jag har ju hört att den allra jobbigaste perioden är den då man öppnar sig mellan 7 och 10 cm, och jag har ju knappt börjat öppna mig. När vi vid 11-tiden får byta från vårt övernattningsrum till ett förlossningsrum får jag gå de ca 20 meterna mellan dessa och värkarna kommer med en sån intensitet och så kort mellanrum att jag känner att nu är det dags för någon slags smärtlindring. Jag ber därför barnmorskan om akupunktur och hon lovar att ge mig det efter att hon känt hur öppen jag är. Jag vet att jag tänker; Har jag inte öppnat mig mer än 3 cm så kommer jag aldrig att klara den här förlossningen, så starka som värkarna är just nu. "Men du är ju helt öppen", säger barnmorskan förvånat. Jag har alltså tagit mig igenom hela öppningsfasen på bara profylaxandningen och det känns helt fantastiskt. Även om det har gjort ordentligt ont så har smärtan varit helt igenom hanterbar tack vare andningen.

Då jag är så långt gången tror barnmorskan inte att akupunkturen kommer att ge någon effekt så istället erbjuds jag lustgas. Djupandningen som lustgasen kräver stör dock bara mitt andningsmönster och jag känner att jag får bättre effekt av att bara profylaxandas så jag ger upp lustgasen och fortsätter som innan. Det känns bra. Mellan värkarna känns ingen smärta, dessa få minuter är en tid för återhämtning och jag känner att jag nickar till ibland. Andra gånger pratar jag med Erik eller sköterskorna, men när jag känner en antågande värk börjar jag andas och försvinner djupt in i min egna lilla värld. I efterhand har Erik berättat hur imponerade barnmorskorna och sköterskorna var och hur dom pratade om hur duktig jag var under värkarna, men som jag sa var jag så helt inne i min egen värld att jag inte märkte något av detta.



En trött liten Elna, 7 veckor gammal.


Erik var förresten ett helt fantastiskt stöd. Att han fanns där vid min sida hela tiden gjorde all skillnad. Han gjorde mig lugn och trygg nog att kunna gå in i min egna värld under värkarna och fanns där helt närvande för mig mellan värkarna. När klockan började närma sig halv 4 satte krystningsvärkarna igång. Från alla filmer man sett så har man fått intrycket att det är denna fas, krystningsfasen, som är den allra mest smärtsammaste. Men att krysta under värken tog i alla fall för mig ytterligare udden av smärtan. Istället var den en påfrestning att ta i och krysta. "Lite till, lite till klarar du", hörde jag barnmorskan och Erik peppa mig. Och till slut hade Elna tagit sig ner genom bäckenet och toppen av huvudet kommit ut. Här behöver man stanna upp och vänta på nästa värk. Det svider och bränner, men vetskapen om att man ska få träffa sin efterlängtade bäbis får en att hålla ut. Barnmorskan uppmuntrar mig att böja mig fram och känna på min bäbis huvud och jag känner en liten kalufs. Det är en fantastisk men samtidigt overklig känsla. Jag känner hur värken är på väg och med en krystning får barnmorskan tag i Elna och drar ut henne. "Det är en flicka", hör jag dem säga, jag hör henne skrika och alla anspänningar släpper. Efter några sekunder är hon uppe på mitt bröst, vår efterlängtade lilla flicka, och hon är alldeles alldeles underbar.

Detta är ju självklart bara början på den underbara resa vi nu har haft under de senaste

tre månaderna, men med tanke på hur långt detta inlägg blivit tror jag att vi sparar fortsättningen till nästa inlägg.

Nu är det dags för lite juldagsmys med familjen. Jag lovar att skriva snart igen, men tills dess god jul till er alla.