Om att återvända hem

Landet... ja, trots att jag är uppväxt på landet så reflekterade jag aldrig över det förrän jag träffade min man (en äkta Stockholmare). Han frågade mig om jag bodde på landet och jag svarade "Nä, det tror jag inte, jag bor utanför stan bara (en småstad i Hälsingland)". Han ställde då 3 enkla frågor:

1. Är det grusväg till huset? (Ja)
2. Har du en bit att gå till brevlådan (Ja, en sådär 300 m)
3. Finns det några djur i närheten? (Ja, nedanför slänten har vi kossor)

Hans svar var "Då bor du på landet!". Min första tanke var att jag inte alls bodde på landet, vi hade ju bara en bondgård i byn. När jag berättade det för honom skrattade han bara.

Landet var något jag verkligen tog för givet; tystnaden och det lugna tempot, de stora vackra fälten med betande djur och skogarna omkring dem och att som barn kunna springa runt helt fritt. Lukten av koskit som annonserade att sommaren äntligen kommit och doften av liljekonvaljer som fyllde förmaket till kyrkan på skolavslutningarna. Att heja på alla man stötte på i byn oavsett om man kände dem eller ej, att spontant svänga förbi en kompis på en fika (eftersom man inte bodde 1h med pendel eller tunnelbana från dem) och att alltid stöta på någon i kön på ICA som man kände och kunde småprata med. Och kanske mest av allt att inte känna stressen komma krypande om något krånglade i kassan eller om kön framför en var lång.

Många tycker att jag romantiserar livet på landet, men jag tror inte det. Jag är väl bekant med baksidorna av att bo på landet; att behöva skjutsa och hämta pga begränsad kollektivtrafik, avsaknaden av gatlampor under vinterns totala mörker, det begränsade utbudet i sta'n både vad gäller shopping och aktiviteter, avsaknaden av anonymitet osv., men för mig, och låt mig upprepa det igen - för mig - är nackdelarna med att bo i storstan ännu större.

Jag är verkligen ingen storstadsmänniska, det om något har jag lärt mig under mina år här i Stockholm. Visst har Stockholm sina goda sidor; det är en fantastiskt vacker stad med ett utbud och en bekvämlighet som inte går att jämföra med någon annan stad i Sverige och jag förstår verkligen varför Stockholmarna älskar sin stad. Men det är något med storstadsstressen som en "bonde" som jag inte klarar av. Och den, av många småstadsbor, efterlängtade anonymiteten skaver på min själ. Man är verkligen ensam här, även om man står i ett hav av människor. Jag möter ständigt människor; i affärer, på promenader, i tunnelbanan osv., men ingen förutom vilka vars jobb det är (spärrvakter, kassörer etc.) bekräftar att jag finns. Det är som en gigantisk myrstack där arbetsbördan är så tung att inget annat hinns med. Här är det inte heller artigt att inkräkta på någon annan människas anonymitet och reglerna är stränga. Några blickar eller ord och så är man "en sån där konstig människa man inte vill hamna bredvid på tunnelbanan". Det värsta av allt är att jag själv uppfattar människor som bryter reglerna som sådana och att jag själv springer i rulltrappan och blir förbannad om jag missar ett tåg även om nästa kommer om 5 minuter. Jag känner inte igen mig själv och jag tycker inte om den jag har blivit.

Efter att nyligen ha genomgått en långvarig depression har jag börjat omvärdera mitt liv. Storstadens bekvämlighet och utbud är inte värda något om jag inte kan trivas med mig själv, känna lugn och ro i själen och ha tid och ork över för min familj och mina vänner. Visst, jag har tagit mig ut ur depressionens allra djupaste mörker, men ska jag ha en chans att bli riktigt frisk och hitta tillbaka till glädjen måste jag få "komma hem" till landet.

Efter år av övertalningsförsök har jag äntligen lyckats övertala min man till att köpa ett hus på landet och testa på lantlivet - ett år till att börja med. Ett litet torp 15 minuter utanför Västerås blev det. Så skönt att äntligen få komma hem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar