Nu när det börjar luta åt att det faktiskt kan bli av att vi flyttar börjar både jag och min man att känna oss lite skakiga. Tankar bubblar upp och gör en osäker: tänk om det blir si, tänk om det blir så, tänk om det eller det händer, tänk om vi inte trivs osv. osv. Å andra sidan, vore det inte konstigt att inte känna så inför ett mer eller mindre livsavgörande beslut. Visst kan det bli så att vi inte trivs eller att det eller det händer men alla dessa problem är egentligen inte mer än hypotetiska sådana. Det går inte att tänka sig fram till svaren utan det enda sättet att få reda på om det blir så eller inte är att testa. Om man vill och tror på något måste man ibland ta steget ut och bara våga - även om det känns skitläskigt.
När vi var i Västerås inför husvisningen passade vi på att kolla in själva stan. I Vasaparken fick vi syn på en staty med hästar. Vanligtvis brukar jag inte alls bry mig om statyer, men det var något med den här som fick mig att vilja veta vad konstnären ville ge för budskap. Vi stod och finulade ett tag och läste sedan texten på statyn. Jag har klistrat in den nedan. Visst är den vacker och å så sann. Man skulle kunna se den som ett tecken? Vad tror ni?
Våga av Mats Åberg
Vi tvekar inför svåra beslut vi måste ta. Riskerna är stora; vi vet vad vi har men inte vad vi går till mötes. Vi vankar av och an på den trygga stranden men ska över till den andra okända sidan. Kan vi ens ta oss över dit? Floden kanske är för bred, för strid och vad väntar oss där?
Ni ser samma häst i flera sekvenser som en serieteckning. Först nosar hästen försiktigt på vattnet. Kliver ner, tvekar och kastar sig sedan ut i floden. Vid ett visst ögonblick ser vi den knappt. Den sammanblandas med vågorna, håller upp huvudet och tar sig med möda över till andra sidan där den kliver upp.
Vi lämnar, offrar det välbekanta och kastar oss ut i det okända, märker, förhoppningsvis, att vi kan mer än vi trodde. När vi kommer över till andra sidan frustar vi lyckligt och skakar av oss vattnet. Vi ägde i alla fall modet till förändring och växer i självtillit. Huruvida vi fann svaret eller lyckan är en annan sak. Den här skulpturen handlar inte om det, utan om att ta ett steg i livet; själv tänka och välja väg. Denna tankegång kan sammanfattas i ett ord; Våga. Det är det ordet som givit skulpturen dess namn och utformning. Barnen kan, innan de ens börjar fundera i dessa banor, använda hästarna som en lekskulptur. Klappa och rida på dem. Tids nog måste de våga."
Mats Åberg, 2005
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar