Så vackert att mitt hjärta värker

Morgondagg.

En vacker morgon. Det luktar friskt. Den nyvakna solen värmer bara svagt mina fräkniga armar där jag vandrar den lilla grusvägen ner mot båtplatsen. Det är nästan lite kyligt och jag önskar stilla att jag  tagit på mig koftan. Allt är lugnt och stilla och jag hör gruset knastra under mina fötter. Det rytmiska ljudet av Sveas tassar är mig så bekant. En allé av hassel och lönn kantar den lilla vägen och mörkröda smultron trängs längs dikeskanterna likt glimmande rubiner. Här och var; vildhallon. På båda sidor breder fälten ut sig. Vetet vajar likt stilla vågor i vinden och linblommorna färgar fältet på min vänstra sida i en vackert ljusblå ton, så lik himlen denna morgon. Sädesärlorna sträcker ut sina ljusgrå vingar och susar över fälten, lågt lågt. Fjärilar i blått och gult och rött jagar lekfullt varandra mellan de vackra sommarblommorna. Förgetmigej, kamomill, smörblommor, blåklockor, midsommarblomster, klöver. En humla brummar förbi, löven susar och fåglarna kvittrar nyvaket. Inget mänskligt ljud från något håll. Ett får bräker förnöjt till och några kor betar lugnt och rogivande i hagen bredvid. När vi stannar till vid staketet ser de för ett ögonblick upp på mig med deras varma bruna ögon. Svea betraktas något länge innan korna tycks bestämma sig för att hon inte utgör något större hot och betar vidare. Två kalvar sätter av en vild lek och Svea spetsar öronen. 

Foto: Jessica Lindgren

Vi fortsätter ner mot båtplatsen och slår oss ner på träbänken längst ut på bryggan. Vattnet glittrar och kluckar glatt och vinden rör sig med ett susande ljud genom vassen. Det plumsar till i vattnet, en gädda kanske? Svea passar på att dricka. På vägen tillbaka svänger vi in på en liten skogsstig. Den mjuka smaragdgröna mossan bjuder oss att slå oss ner. Vackra daggdroppar blänker till i solljuset som strilar ner mellan de höga tallarna. Myrorna bär tunga lass och vandrar utefter sina egna stigar. En dovhjort anas i skogsbrynet lite längre bort. Vindstilla. Total tystnad. En doft av jord och blöt bark. Blåbär och små ljusgula kantareller bryter av den annars gröna mattan. Jag låter några av bären smaka och bjuder Svea, men hon tycks mer intresserad av dovhjorten. Vinden har vänt och för med sig dess vittring. Dags att bege sig hemåt. 

Mossa.

Daggen svalkar mina bara sommarben när vi korsar ängen. Solen tycks ha vaknat och värmer nu lite mer. Sista biten går vi längs asfaltsvägen, kantad utav skog och kohagar i skiftande terräng; blomstrande ängar, stenar med taggiga vildrosor, trollska små stigar och stora gamla träd som ger hopp om svalka en varm sommar dag. Väl hemma avslutar jag morgonen under äppelträdet med en besk kopp kaffe och en kurrande katt i knät. Att få uppleva det här, att få bo här -  har jag verkligen gjort mig förtjänt det här? Det är så vackert att mitt hjärta värker; värker utav längtan att alltid få vara just här och just nu; att få ha er här och dela detta med mig. Efter flera år av ett kringflackande liv och några långa år i Stockholm känner jag mig nu äntligen hemma, äntligen känns det som att jag ska kunna komma till ro.