onsdag 11 september 2013

I väntans tider - vecka 33


Veckorna går och i takt med att min mage växer, växer även min längtan att få träffa det lilla liv som bökar runt i min mage. Bebben blir allt starkare och sparkar gärna på mammas blåsa eller revben vilket kan kännas lite obehagligt, men det är också så fantastiskt att kunna urskilja de olika små kroppsdelar; fötterna, rumpan, huvudet, och att känna att allt verkar stå rätt till där inne. När jag var hos barnmorskan förra veckan fick jag känna att bebben lagt sig tillrätta med huvudet nedåt, låt oss hoppas att hen fortsätter att ligga så fram tills det är dags att föda. Jag vill så gärna föda vaginalt. Tanken att behöva göra ett kejsarsnitt skrämmer mig. Inte själva operationen utan det att bebben och Erik ska föras till ett annat rum medan jag sys ihop. Jag vill verkligen kunna få den där tiden tillsammans direkt efter att bebisen är född. Men, jag försöker att hålla ett öppet sinne, det får bli som det blir helt enkelt. Det är rätt skönt att känna att man inte kan kontrollera allt. Är det något som den här graviditeten har lärt mig så är det att bara släppa taget och följa med. Det är rätt befriande och jag känner att jag har blivit en mycket lugnare person av det.


Att föda är jag inte alls särskilt orolig inför. Jag inser så klart att det kommer att vara det tuffaste och det mest smärtsamma jag någonsin varit med om, ändå ser jag fram emot det, för jag tror att det kommer att vara en helt fantastisk upplevelse. Och jag litar fullt ut på att min kropp vet vad den ska göra och dessutom känner jag total tillit till att Erik kommer att finnas där för mig de stunder jag känner att jag vill ge upp. Han är verkligen en fantastisk man!




De senaste veckorna har jag börja känna mig lite otymplig; jag kan inte längre köra på i samma tempo som förut; ryggen och bäckenet gör ont; jag vaggar nästan fram; behöver kissa stup i kvarten; blir andfådd av att ta på mig skorna och; har fått en ny bekantskap - halsbrännan. Andra trimestern - graviditetens smekmånad - är över. Men samtidigt är det fantastiskt att vara gravid, att ha ett litet liv som växer inuti ens mage. En liten person som vi snart kommer att få lära känna. Åh, så jag längtar!



Eftersom man själv ser sin magen varje dag så blir man så van vid den att man tycker att den alltid har varit lika stor. Så det är roligt att se på bilder att den faktiskt växer. Jag som tyckte att min mage var så stor i vecka 24, den ser ju nästan vältränad ut där :) He he!