Välkommen till världen käraste Elna



Smiltrollet Elna, 12 veckor.



Den 27 september 2013, 5 veckor tidigare än beräknat, bestämde vår underbara lilla dotter sig för att det var dags att komma till världen. Tiden bara rusar iväg och i övermorgon har hon blivit hela tre månader.

Föräldraskapet är lika fantastiskt som det är överväldigande. Den kärlek jag känner för detta lilla knyte är något jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Inte heller hade jag kunnat förbereda mig på tyngden av det totala ansvar man har för denna lilla persons välmående och överlevnad.

Liknande tvetydiga känslor dyker upp när jag tänker tillbaka på förlossningen. Det var det mest påfrestande jag någonsin varit med om och på samma gång den mest fantastiska upplevelse jag tror att jag någonsin kommer att uppleva. Under de här tre månaderna har jag många gånger återkommit till förlossningen i mina tankar. För varje gång kommer jag ihåg nya detaljer och glömmer andra, men kärnan är alltid densamma i detta mirakel som jag nu delar med så många andra. Här kommer min förlossningsberättelse.



En trött men lycklig mamma med sin underbara bäbis,
bara några minuter efter förlossningen.



Halv 8 på kvällen den 26 september stod jag, totalt ovetandes om vad som skulle komma att hända, och stekte raggmunk i väntan på att Erik skulle komma hem. Plötsligt kände jag hur det blev blött i trosorna och medan jag knep ihop bäckenbotten så som aldrig förr för att hinna vända raggmunken innan jag sprang på toaletten, tänkte jag att det var lite väl tidigt för mina bäckenbottenmuskler att börja strejka. Det var ju 5 veckor kvar tills jag skulle föda. Väl på toaletten insåg jag att jag inte alls börjat bli inkontinent, det var vattnet som hade gått.

Tillbaka vid raggmunkarna googlade jag frenetiskt. Överallt jag läste stod det att förlossningen skulle starta inom tre dygn från det att vattnet gick, men på ETT ställe berättade en kvinna om att hon läckte fostervatten i tre veckor innan det satte igång och detta tog jag till mig. Så här i efterhand känns det helt löjeväckande, men det kändes så omöjligt att hon skulle komma fem veckor för tidigt. Jag som hade varit så totalt inställd på att gå över tiden att jag till och med plussat på två veckor på det beräknade förlossningsdatumet.

Två lyckliga föräldrar och en stolt farfar på BB. Elna 2 dagar gammal.

 

I denna veva kommer Erik in genom dörren, finklädd från en begravning han varit på samma dag. Medan jag lungt berättar att vattnet har gått (jag tänker ju att vi har minst

tre veckor kvar till födsel :)) är Erik i full färd med att inte få Svea att hoppa upp på hans finkläder och tar nog inte riktigt in vad jag säger. Vi ringer till förlossningen som ber oss komma in och efter att ha satt oss ner och ätit mina raggmunkar beger vi oss i lugnan ro in till sjukhuset. Väl där mäter de fosterrörelser, hjärtslag och puls och gör ett ultraljud. Då huvudet ännu inte är fixerat får jag inte åka hem.Vi frågar sköterskan om hur lång tid hon tror att vi har på oss innan det drar igång - tre veckor på sjukhus låter ju inte särskilt lockande. När sköterskan lungt säger "Jag tror att det drar igång redan ikväll", ser Erik och jag chockade på varandra. "Du bör nog åka nu direkt om ni vill hämta några saker hemifrån", säger sköterskan till Erik. Det fanns ju inte i vår värld när vi åkte in att ta med oss någon BB-väska. Så Erik ger sig av och när han är tillbaka mindre än en timme senare har värkarna kommit igång.

Klockan har nu hunnit bli 11 på kvällen och då värkarna redan från början känns av ordentligt, som riktigt svår mensvärk, är jag rädd att jag inte ska få någon sömn. Jag använder mig av profylaxandningen som vi tack och lov hunnit lära oss på kursen bara helgen innan. Det tar några värkar men sen har jag fått in snitsen och smärtan blir mer hanterbar. Jag oroar mig ändå för att inte få någon sömn eftersom jag förväntar mig en långdragen förlossning och ber därför barnmorskan om några alvedon. "Vi ska nog kunna fixa något lite starkare till dig", säger hon och ler. Efter att ha mätt värkarnas intensitet och intervall får jag två citodon och en sömntablett. Trots att jag enligt Erik verkar helt borta har jag fortfarande ont och berättar om min oro att inte få sova för barnmorskan och nästa sak jag kommer ihåg är frågan "Vill du ha morfinsprutan i skinkan eller benenet?" Vilken befängd fråga tänker jag, i benet så klart. Plötsligt är det morgon och barnmorskan kommer in för att känna hur mycket jag har öppnat mig. Klockan är nu 6 och livmoderhalstappen har utplånats men ännu inte börjat öppna sig.

Elna på BB, 2 dagar gammal.

Värkarna blir allt starkare och jag fortsätter att använda mig av profylaxandningen. De

få gånger jag inte hinner med att andas känns smärtan så överväldigande att jag känner hur varje fiber av min kropp vill fly därifrån. Men med andningen känns smärtan helt hanterbar och det enda som oroar mig är hur jag ska klara de riktigt tuffa värkarna som komma skall. Jag har ju hört att den allra jobbigaste perioden är den då man öppnar sig mellan 7 och 10 cm, och jag har ju knappt börjat öppna mig. När vi vid 11-tiden får byta från vårt övernattningsrum till ett förlossningsrum får jag gå de ca 20 meterna mellan dessa och värkarna kommer med en sån intensitet och så kort mellanrum att jag känner att nu är det dags för någon slags smärtlindring. Jag ber därför barnmorskan om akupunktur och hon lovar att ge mig det efter att hon känt hur öppen jag är. Jag vet att jag tänker; Har jag inte öppnat mig mer än 3 cm så kommer jag aldrig att klara den här förlossningen, så starka som värkarna är just nu. "Men du är ju helt öppen", säger barnmorskan förvånat. Jag har alltså tagit mig igenom hela öppningsfasen på bara profylaxandningen och det känns helt fantastiskt. Även om det har gjort ordentligt ont så har smärtan varit helt igenom hanterbar tack vare andningen.

Då jag är så långt gången tror barnmorskan inte att akupunkturen kommer att ge någon effekt så istället erbjuds jag lustgas. Djupandningen som lustgasen kräver stör dock bara mitt andningsmönster och jag känner att jag får bättre effekt av att bara profylaxandas så jag ger upp lustgasen och fortsätter som innan. Det känns bra. Mellan värkarna känns ingen smärta, dessa få minuter är en tid för återhämtning och jag känner att jag nickar till ibland. Andra gånger pratar jag med Erik eller sköterskorna, men när jag känner en antågande värk börjar jag andas och försvinner djupt in i min egna lilla värld. I efterhand har Erik berättat hur imponerade barnmorskorna och sköterskorna var och hur dom pratade om hur duktig jag var under värkarna, men som jag sa var jag så helt inne i min egen värld att jag inte märkte något av detta.



En trött liten Elna, 7 veckor gammal.


Erik var förresten ett helt fantastiskt stöd. Att han fanns där vid min sida hela tiden gjorde all skillnad. Han gjorde mig lugn och trygg nog att kunna gå in i min egna värld under värkarna och fanns där helt närvande för mig mellan värkarna. När klockan började närma sig halv 4 satte krystningsvärkarna igång. Från alla filmer man sett så har man fått intrycket att det är denna fas, krystningsfasen, som är den allra mest smärtsammaste. Men att krysta under värken tog i alla fall för mig ytterligare udden av smärtan. Istället var den en påfrestning att ta i och krysta. "Lite till, lite till klarar du", hörde jag barnmorskan och Erik peppa mig. Och till slut hade Elna tagit sig ner genom bäckenet och toppen av huvudet kommit ut. Här behöver man stanna upp och vänta på nästa värk. Det svider och bränner, men vetskapen om att man ska få träffa sin efterlängtade bäbis får en att hålla ut. Barnmorskan uppmuntrar mig att böja mig fram och känna på min bäbis huvud och jag känner en liten kalufs. Det är en fantastisk men samtidigt overklig känsla. Jag känner hur värken är på väg och med en krystning får barnmorskan tag i Elna och drar ut henne. "Det är en flicka", hör jag dem säga, jag hör henne skrika och alla anspänningar släpper. Efter några sekunder är hon uppe på mitt bröst, vår efterlängtade lilla flicka, och hon är alldeles alldeles underbar.

Detta är ju självklart bara början på den underbara resa vi nu har haft under de senaste

tre månaderna, men med tanke på hur långt detta inlägg blivit tror jag att vi sparar fortsättningen till nästa inlägg.

Nu är det dags för lite juldagsmys med familjen. Jag lovar att skriva snart igen, men tills dess god jul till er alla.

Miljöreflektioner och syprojekt

Efter några fantastiska veckor fyllda av sol och bad vräker nu regnet ner utanför fönstret, vilket ger mig tid till att äntligen uppdatera bloggen. Under den senaste tiden har kvällarna spenderats framför symaskinen med ett antal syprojekt till bebben i magen. Äntligen har jag fått användning för de vackra stuvbitar i linne som jag köpte förra sommaren på Växbo Lin hemma i Hälsingland (se inlägget här). Ullfyllning fick det sedan bli, vilket jag beställde från Filtmakeriet.

Ullfyllningen räckte även till två Babynests, ett sytt i mjukaste flanell och det andra i ekologisk Hampacanvas från Nordic Fiber.

Jag har försökt använda mig av så naturliga material som möjligt, dels för att de har fantastiska egenskaper, så som att de andas; värmer vid kyla; svalkar vid värme; är naturligt smutsavstötande och antibakteriella. Dels för att jag på senaste tiden läst allt mer om textilindustrins negativa påverkan på miljön, hur de människor som odlar och framställer materialen påverkas av alla besprutningsmedel och gifter och att gifterna sedan sitter kvar och påverkar även oss slutkonsumenter. Här kommer ett utdrag ur Naturskyddsföreningens broschyr Tyg eller Otyg

"För några decennier sedan såg man verkan av vår kläd- och textilkonsumtion i ån Viskan i Sjuhäradsbygden. Avloppet från en liten fabrik rann ut i ån som ändrade färg efter modets växlingar. Numera färgar textilindustrin åar och floder på andra platser i världen. (...) Allt snabbare trender i inredning och mode bidrar till att konsumtionen av billiga textilier ökar varje år. Idag betalar någon annan än köparen det egentliga priset för billiga handdukar, gardiner och t-shirts: Den indiska bonden vars mark blivit obrukbar efter orenade utsläpp från färgeriet; Bomullsodlaren som fastnat i skuldfällan efter att ha köpt dyra kemiska bekämpningsmedel; och textilarbetaren som utsätts för hälsofarliga kemikalier i fabriken."

Det här med externaliserade kostnader, dvs. att någon annan betalar med sin hälsa, sitt liv, vår miljö, för att vi i väst ska kunna köpa så billiga varor som möjligt tas även upp i Annie Leonards The Story of Stuff projekt. Jag rekommenderar verkligen att ni tar 20 minuter av er tid för att titta på den här filmen. 

Så naturliga material framställda på ett ansvarsfullt sätt och SecondHand är det som gäller för mig fram över. Läs gärna broschyren Tyg eller Otyg om hur du själv kan bli en mer medveten och ansvarsfull konsument när det gäller textilier.

Så tillbaka till mina syprojekt. För att vara extra miljövänlig har jag även tänkt på hur jag ska kunna nyttja tyget till fullo, dvs. hur jag ska klippa för att få så bra och stora stuvbitar som möjligt till andra saker. Stuvbitarna från hampatyget och yllet blev till snuttefilt och skallra till lillbebben och en lika dan uppsättning till sötaste lilla Eskil, min svägerskas lillbebis.

Då jag hade köpt på mig rätt mycket av den mjuka flanellen räckte den även till en ringsjal att bära Bebben i, ett antal tvättlappar och ett nytt överdrag till en amningskudde som jag hittade på loppis för 20 kr. Jag hade egentligen tänkt sy min egen och stoppa den med ull, men då jag hittade den här så billigt passade jag på att sy två överdrag istället som lätt kan tas av och tvättas. Antar att det lär bli rätt mycket tvättande när Bebben kommit :)

Framöver kommer jag att lägga upp lite tutorials på hur jag har sytt de olika grejerna, men nu får det räcka för idag. Nu är det dags för lite fika och mys med min sparkande bebis :)

Min pappa är rörmokare och han kan allt!

Som liten, så snart min pappa kom på tal, basunerade jag stolt ut att; Min pappa är rörmokare och han kan allt! Och som vuxen känns detta påstående fortfarande lika sant. När något som måste fixas händer så är det just pappa jag ringer, inte minst nu efter husköpet. Ta i somras till exempel när tryckkärlet sprack och vattnet bara sprutade. Då ringde jag pappa för att höra hur vi skulle gå vidare; var det något vi kunde göra själva eller behövde vi ringa en rörmokare? Jag sätter mig i bilen nu. Ge mig tre timmar så är jag där, sa han. Och tre timmar senare (vilket är den tid det tar att köra de 27 milen mellan Söderhamn och Västerås) var han här med ett nytt tryckkärl och räddade dagen.

I pappas tal till Erik och mig på vårt bröllop i oktober 2011 berättade pappa om den stolta lilla flickan som berättade för alla att hennes pappa minsann var rörmokare och att han kunde allt. Som vuxen och gift tyckte dock min pappa att det nu var dags för Erik att ta över. Men det är ett tungt ansvar att axla och även om jag har fullt förtroende för min man, så är det ändå pappa jag litar på mest när det krisar till sig. Men så igår hände det!

När jag skulle göra mig ordning för kvällen gled ett av mina vackra pärlörhängen, som Erik köpte till mig på vår bröllopsresa, ner i handfatet och vidare ner i avloppet. Jag var förtvivlad, så mycket affektionsvärde som örhänget hade och nu var det borta, för alltid! Erik kommer inspringande i badrummet efter att ha hört mitt jämrande. När han fått klart för sig vad som hänt berättade han lugnt och metodiskt att det skulle gå att hitta det och började sedan med att plocka isär vattenlåset. Men örhänget var inte där, hur vi än lyste och letade. När jag mer eller mindre gett upp lyckades Erik få ur lite äckligt klägg som satt fast i vattenlåset och där i fanns mitt örhänge. Min fantastiska man hade stigit in med ett, för honom, sällsynt lugn och räddat dagen. Detta trots att det var en viktig Champions League match på TV. Han var en hjälte, och i den stunden visste jag att jag utan att tveka kan säga att; Min man är ekonom och han kan allt!

En spark i natten

Bild lånad från Liten Tuwa

Svea och jag kom precis in från en av mina absolut roligaste kvällspromenader någonsin. Kylan och snön, tillsammans med nollgraderna som varit idag har skapat det perfekta sparkföret. Vägarna här omkring är varken sandade eller saltade så det var bara att öppna grinden och glida ut i vinterkvällen. Jag hade Svea i dragselen så hon drog mig längs med vägarna i en väldans fart. Det var helt fantastiskt att susa fram i mörkret och känna den friska vinterluften i lungorna. Lite orolig var jag för att stöta på ett snöfritt område på vägen och flyga framlänges över sparken, men snön låg tryggt packad över vägarna. Jag är så fantastiskt lycklig över att jag bor på landet igen, och jag kan komma på mig själv med den tanken flera gånger per dag. Det kan vara tystnaden, fåglarna utanför fönstret, närheten till naturen, det orörda snölandskapet, kvällspromenaderna i mörkret, grannarna man småpratar med eller korna som råmar. Och jag tänker; äntligen, äntligen, äntligen är jag hemma igen.

04:30 Premiäreldning i vedspisen

Vår fina vedpanna.

Om inomhustemperatur: De flesta människor upplever en rumstemperatur mellan + 20-24°C som behaglig. Enligt de riktlinjer som miljö och hälsoskyddsförvaltningen har satt upp skall ingen människa behöva ha en rumstemperatur som understiger + 18°C"

Det här med inomhustemperatur var nog den största oenigheten jag hade med min mamma under tonåren. Jag vet inte hur många gånger jag skruvade upp elementen bara för att finna dem nedskruvade igen och igen. Så här i efterhand har jag svårt att tro att vi hade en temperatur på under 18 grader, men för min taniga tonårskropp kändes det som att jag mycket väl kunde vakna ihjälfrusen vilken morgon som helst. Nu, drygt 10 år senare, har jag flyttat in i mitt alldeles egna hus och först nu börjar jag förstå min mammas, för mig då, irriterande och irrationella beteende. 

Det är dyrt att värma upp ett hus, framför allt med direktverkande el, vilket vi fick göra i Å när vedspisen inte klarade av hela huset. Nu har jag ändå turen att ha flyttat in i ett hus med vattenburet värmesystem, med det menas att vi eldar i en vedpannan i köket som värmer upp vatten, som i sin tur strömmar ut till elementen och värmer upp huset. Och ved är betydligt billigare än direktverkande el, men det kostar ändå ett antal tusen per år och kräver sin arbetsinsats i både vedstapling och -inbärning samt eldande 2-4 gånger per dag. Missuppfatta mig inte, jag älskar att elda. Inte bara att höra det knastra i vedspisen och känna hur värmen sprider sig i rummet, utan även känslan av att själv ha kontroll över uppvärmningen av mitt eget hus. Det är något märkligt "empowering" i det; att med sin egen arbetsinsats kunna värma upp sitt hus och att se hur värmen blir till i motsats till att bara vrida på en termostat och betala en elräkning. 

Så här vackra är termostaterna här på Backgården.
De är säkert någonstans mellan 70 och 100 år gamla
och de har bara blivit vackrare med åren. 

Vackert ärgade.

Hur tror ni att den här plasttermostaten ser ut om 100 år, eller bara 15 år?

Hur som, så var det bristen på eldning som gav upphov till detta inlägg. Jag hade hört från lite olika håll och bestämt mig för att 1 oktober var ett bra datum att börja elda. Jag tyckte det var lika bra att sätta igång så sent som möjligt, eftersom vi med största sannolikhet kommer att elda nog så mycket under vintern för att tröttna på det, med råge.  

Dagarna gick och vi började närma oss mitten av september. Det hade blivit betydligt kallare utomhus - mycket kallare än vad som är vanligt för september - och detta kände vi av mer än väl inomhus. Termometern hade krupit ner och låg nu stabilt på 18 grader och trots att både yllekoftan och dubbla raggsockar hade åkt på vid det här laget, tyckte jag att vi borde kunna bita ihop ännu ett litet tag. Det var ju bara två veckor kvar till 1 oktober och även om det nu var på gränsen så hade temperaturen än att sjunka till under 18 grader - vi befann oss fortfarande inom miljö- och hälsoskyddsförvaltningens riktlinjer. Att bita ihop var precis det vi blev tvungna att göra under denna helvetesvecka - ordagrant(!) - annars skallrade våra tänderna i takt. Värst var det att kliva ur  duschen på morgnarna. Jag  har nog aldrig varit så osugen på att duscha och kliva upp ur sängen i hela mitt liv. 

Favoritsockorna.

När inte ens dubbla raggsockor och ofantliga mängder te lyckades värma mina frusna lemmar började jag starkt fundera på att skicka ett mail till miljö- och hälsoskyddsförvaltningen i syfte att uppmana dem att se över sina riktlinjer. Inte kunde det väl vara ok att låta människor leva under dessa förhållanden?   

Så en kväll hade temperaturen fallit från 18 till 17 grader. Det var fortfarande en vecka kvar till 1 oktober, men utan miljö- och hälsoskyddsförvaltningens riktlinjer i ryggen hade jag inte längre några hårda argument mot Eriks eviga tjat om att börja elda. Ändå kunde jag inte låta bli att undra om vi inte kunde stå ut en vecka till? Jag menar, vad gör väl en grad hit eller dit? Som ni säkert redan har förstått, kan jag vara sjukt envis när jag väl har bestämt mig för en sak och av den anledningen svarade jag bara lite vagt på Eriks förfrågan om att börja elda redan nästa dag. 

Efter att ha värmt mina iskalla fötter på, min inte alltför glada, makes lår, lyckades jag huttra mig själv till sömns. Fem timmar senare, kl. 03:45(!), vaknade jag av Eriks väckarklocka. Han skulle på tjänsteresa och behövde ge sig iväg tidigt till Arlanda. Som den goda hustru jag är :), ville jag överraska honom med frukost. Ingen ska behöva göra sin egen frukost kl. 4 på morgonen för att sen tvingas sätta sig i en bil och köra 1 1/2 timme till Arlanda, i alla fall inte om man är gift. Så fort Erik hade hoppat in i duschen smög jag upp och kokade kaffe och bredde några mackor. Sen hoppade jag snabbt ner i sängen igen för att fortsätta sova. Jag kunde dock inte somna innan Erik fick se min goda gärning (så mycket för oegoistiska gärningar :)). Och när Erik sedan kom in i sovrummet för att ge mig en tackpuss för frukosten var jag helt klarvaken och tänkte att jag väl lika gärna kunde kliva upp. 

Brrrrr!

Medan jag tog mod till mig att krypa upp från under det varma täcket gick Erik över till termometern. Hans mun öppnades med ett sånt där litet plopp som man annars bara hör i film. Det kan mycket väl ha att göra med att hans läppar hade fryst ihop i kylan. Han vände sig sakta mot mig och sa kyligt, "Du är väl medveten om att varje streck på termometern indikerar 2 grader och inte 1 grad va? Wooopsi! Det betydde att det under den senaste veckan inte alls hade varit 18 grader, utan 16 grader(!!!). Och nu var det alltså 15, inte 17 grader. Jag gav upp; Vi behövde elda! 

Så, kl. 04:30, den 26/9 var det alltså dags för premiäreldning i vår vedspis. Veden sprakade och jag kunde känna hur den efterlängtade värmen spred sig i huset. När temperaturen hade nått 20 grader, svettades jag, trots att yllekoftan nu hängde på sin krok bredvid sängen och bara ett par raggsockor nu prydde min fötter. 

Min norska handstickade yllekofta.

Sedan dess har vi vaknat upp med en temperatur på 18 grader varje morgon, eldat upp det med en brasa till 20 och sedan inte behövt elda igen tills morgonen efter. Jag svettas inte längre vid 20 grader nu när jag vant mig vid ett mer normalt inomhusklimat, men det känns helt tillräckligt. Och så länge dagstemperaturen utomhus håller sig runt en 10 grader ska vi nog klara oss med en brasa per dag. Sedan lär vi nog börja öka upp antalet eldningar per dag till 2-4 ggr. Hoppas dock kunna sätta in en ackumulatortanken innan vintern och på så sätt hålla eldningen nere till 2 ggr per dag - bra både för miljö och plånbok. 

Nu ska jag passa på att njuta av de sista sprakande vedträna i brasan, med en kopp kryddigt chaite. På återseende!

Min favoritsjal, favorittekanna och favoritkopp (Stig Lindbergs Rosenfält).

Ser ni "eldtomten"?

En kompass och en vän i ett

Älskade Svea

I skogarna här kring Backgården finns hundratals små stigar som börjar och som slutar till synes helt godtyckligt. Under årens lopp har de trampats upp av otaliga hjortar, bärplockare, hundägare och jägare. Det finns något oväntat tillfredsställande i att få trampa upp sina egna stigar. Om inte annat i en aspekt av medveten närvaro (mindfulness). Vandrar man längs stigar utefter utmärkta slingor, så som vi ofta gjorde i Stockholm, är det lätt att låta tankarna fara i väg åt alla möjliga håll; jobb; planering; dagdrömmande; ältande; oroande. Allt som oftast var jag någon helt annan stans i tankarna än just på promenad med Svea. Att istället aktivt få välja vilket håll om varje tall eller gran man vill ta, välja vart man ska fortsätta när den lilla stigen tar slut, hoppa över stockar och stenar och små bäckar, att tvingas hålla lokalsinnet uppdaterat och väja för spindelnäten som glimmar mellan tallarna, allt detta har motsatt inverkan. Det ställer krav på att vara närvande. Tempot minskar och man upptäcker sådant man annars inte skulle ha uppmärksammat; fåglar som kvittrar bland träden, en vacker glänta, trattkantareller och lingon i mängder, solen som letar sig in och ger stammarna ett vackert guldskimmer, den mjuka mossan som breder ut sig eller rådjuren som stannar upp och lystrar som resultat av dina fotsteg.

Ett bra sätt att träna mindfulness är att titta uppåt i trädkronorna. Det är givande
att se världen ur ett annorlunda perspektiv ibland. 

Varje mynt har dock sin baksida, så även i detta fall. Något som verkligen har satts på prov är mitt lokalsinne. Jag har alltid tyckt mig ha ett relativt bra sådant, men efter otaliga gånger bortvirrad i skogarna här har jag tvingats revidera min självbild i det avseendet. Min räddning fann jag som av en händelse. Svea och jag hade varit på upptäcktsfärd i en ännu outforskad del av skogarna runt omkring oss. Efter att vandrat omkring lite på måfå kom vi på något sätt fram till huvudstigen som jag direkt kände igen. Den går rakt igenom skogen och är en del av den runda förbi Wikhus säteri som vi ibland tar. Med ett par genomvåta läckande gummistövlar var den självklara rutten, den kortaste vägen hem. Min första instinkt var att svänga vänster in på stigen. Utifrån hur jag tyckte oss ha gått borde det vara den korta vägen hem. Men när jag tittade ner såg jag Svea helt inställd på att svänga åt höger. Jag tvekade lite och funderade på vilket håll solen hade kommit från när vi hade svängt in på den aktuella stigen två timmar tidigare. Kanske kunde det stämma, kanske hade Svea rätt. Jag bestämde mig för att ta chansen, och det tog inte lång tid förrän jag insåg att vi var på rätt väg. Tacksamt kramade jag om Svea och stack till henne en liten godisbit. 

Väl hemma i värmen av en sprakande brasa, en varm kopp te och ett par torra raggsockor började jag fundera på hur jag skulle kunna använda mig av denna nya kunskap. Egentligen var det rätt självklart för mig att Sveas lokalsinne var mångfalt gånger bättre än mitt och Svea kunde mycket väl visa vägen hem om det var så att hon själv tyckte att vi varit ute i skogen tillräckligt länge. Dock skiljer sig våra uppfattningar ibland åt om hur länge som är tillräckligt länge. Jag skulle alltså behöva lära in ett kommando som betyder; Matte tycker att det är dags att gå hem men är vilse. Skulle du kunna visa vägen?

Redan på eftermiddagspromenaden började vi träningen. Mot slutet av en runda, när vi kommit någorlunda nära hem, sa jag till Svea: Ska vi gå hem? Hon såg oförstående på mig. Ok, jag behövde tänka om. Ska vi gå till bollen? Det förstod hon och satte av direkt i riktning mot huset. Visa hem, sa jag med belönande ton i rösten och Svea stannade upp och vände sig om. Visa hem, sa jag ytterligare en gång och så fortsatte vår väg hemåt. Jag tränade detta i några dagar, varje dag med allt längre avstånd till hemmet. Så en dag förra veckan var det dags för eldtestet.

Svea och jag hade gett oss av på morgonen för en långpromenad i skogen. Nedpackat i väskan hade vi en termos med te, matiga mackor, Sveas frukost och den gamla trogna bärplockaren. Här skulle det plockas blåbär! 

Svea söker sin frukost som matte har gömt i skogen.

Efter ett antal timmar i skogen var det dags att vända hemåt. Jag hade en ganska bra uppfattning om var någonstans vi befann oss, även om det var långt bortom de områden vi tidigare hade vandrat. Jag visste bara inte var någonstans i området vi var i relation till allt annat känt. Så istället för att bara traska runt och hoppas stöta på en stig jag kände igen, sa jag till Svea; Visa hem. Hon tittade på mig en lång stund med sina varma bruna ögon, la huvudet en aning på sned och satte sedan av längs med en av de mindre stigarna. Längs med stigar och passager väl anpassade till en människas begränsade förmåga i jämförelse med en hunds ledde hon mig. Med jämna mellanrum stannade hon upp för att se till att jag fortfarande var med och för att vänta in sin, i hennes ögon, väldigt långsamma matte. Dock med aldrig sinande tålamod. Efter ungefär en kvart hade vi nått huvudstigen. Inte bara hade hon fört mig dit, hon hade valt stigar och passager som var väl  anpassade för mig, trots att det med största sannolikhet funnits betydligt kortare vägar en hund hade kunnat ta. Och inte bara det, hon hade lett mig på stigar vi aldrig tidigare hade vandrat, som att hennes inre kompass ständigt anpassade sig efter hennes val av människovänliga stigar. Egentligen borde jag inte ha blivit förvånad, jag vet att Svea, och hundar i allmänhet, har förmågor långt över vad vi någonsin skulle kunna föreställa oss, men jag kunde ändå inte hjälpa att bli helt förundrad. Och så glad över att ha fått ytterligare en inblick i potentialen hos min fantastiska hund. Mycket beröm, mycket godis och massor med lek blev det framme på huvudstigen. Nu är jag inte längre orolig över att gå bort mig i skogen, inte bara har jag en av mina allra bästa vänner med mig utan även en kompass utan dess like.

Vårt nuvarande projekt är att rensa upp fallfrukt. Svea plockar upp äpplena och lägger dem i en hink som jag sedan kan gå och slänga. En fantastisk hjälp i tider som dessa när äpplena fullkomligt rasar från träden. Svea har redan en förståelse för konceptet att ta upp något och lägga det i en behållare - hon brukar få hjälpa mig att källsortera. Det enda som behövs är bara rätt sorts motivation, lek eller mycket gott godis.

I raggsockor framför brasan

 

En regnig och kylig höstdag spenderas bäst i sällskap med en god bok, en varm kopp te och ett par noppiga raggsockor framför en knastrande brasa.

...alternativt hoprullad som en kanelbulle i sängen.

I dimmans hage

Ängsullen

Av Jarl Hemmer

Ängsullen nickar på ensliga tuvor. 

Spoven ropar i kvällen sen. 

Molnen vila som trötta duvor 

stilla kring vidden i blekrött sken. 

Skymningen sjunker och tjärnarnas blickar 

slockna likt ögon som falla igen. 

Mjukt och blekt genom dunklet nickar 

ängsullen än. 

Så kommer sakta den svepande dimman, 

andas kring myren sitt molniga fjun. 

Allt blir borta till morgontimman. 

Ängsullen sover på dimmans dun. 

Samtliga bilder är tagna av min fina vän Sara - Tack för en sagolik promenad.

Den himmelska doften av äpplen

Nu när äpplena har blivit större sprider de en himmelsk doft i trädgården. Lycka är att sitta med en kopp starkt kaffe under äppelträdet, njuta av den friska doften från äpplen och malva, höra hummlornas mjuka brummande från örtagården och känna det mjuka gräset mot sina bara fötter. Det känns så rätt att ha flyttat hit. Jag känner hur kroppen gått ner i varv och hur jag nu kan njuta av vardagens små under. Tidigare var jag alldeles för stressad för sådant och tankarna som snurrade runt runt stängde liksom in mig i en bubbla. Jag är så glad att min man lät sig övertalas om dårskapet att flytta ut på landet :)

Hemmaplockad middag

Det är verkligen en fantastisk känsla att laga mat från råvaror man själv har plockat. Att ha sett dem växa från en liten planta till en färdig grönsak, svamp eller blomma gör att man får en annan slags respekt för maten än när man bara plockar ner den i en korg i affären. Man vet vilken tid och omsorg det har krävts och man känner sig tacksam för vad naturen kan ge. 

Dagens middag blev en svamppasta med kantareller från skogen här bakom samt chili, persilja och zucchini, allt från trädgården. Till efterrätt blev det en bit av gårdagens kladdkaka med viol, vinbär och chokladmynta från örtagården. 

Kladdkaka med vinbär, chokladmynta och viol från trädgården.

Kaffe på maten i mina favoritkoppar.

Låt vara - Våga vara dig själv (att inte använda schampo)

Naturens skafferi räcker gott och väl. Lånad bild.

Under det senaste halvåret har jag slutat med flera skönhetsförskönande rutiner som jag tidigare aldrig hade kunnat tänka mig att vara utan, bland annat att sluta använda schampo. Mitt hår har alltid legat platt och snabbt blivit fettigt (fint och fett hår kallas det på schampoflaskorna) - hur skulle jag någonsin klara mig utan det dagliga användandet av mitt volymshampo och hårblåsen? Inte anade jag då att det var just schampot och hårblåsen som var den faktiska roten till mina hårproblem. Men hur skulle jag kunna veta det så förblindad som jag var av det "allmänna vetandet" och hårvårdsindustrins smarta marknadsföringsknep.

Det var när mitt vikariat på Aon löpte ut och jag inte längre spenderade lika mycket tid ute bland folk som jag bestämde mig för att testa hur det skulle vara att inte använda schampo. Jag hade länge varit inne på att minska min exponering av kemikalier och kom ihåg att jag några år tidigare hade träffat en skotte som slutat använda schampo för att istället tvätta det med vatten. "Men hur blir det då rent?", frågade jag nyfiket och såg med förundran på hans rena och fräscha hår. "Så länge du inte har i en massa skit (hårvårdsprodukter) så är det väldigt sällan någon smuts som du behöver tvätta bort, kanske lite damm och luftens föroreningar, men mot det hjälper vatten och en ordentlig hårmassage". Så när omständigheterna gav mig möjligheten bestämde jag mig helt enkelt för att prova jag med. 

Schampon lovar ofta volym, men ger de verkligen mer än de tar?

Det tog några veckor innan håret anpassade sig till sitt nya öde, men idag kan jag inte tänka mig att gå tillbaka till att använda schampo igen. Att slösa pengar på en produkt som stjälper snarare än hjälper mitt hår känns inte längre som ett alternativ. Så mycket pengar som jag har lagt ner på schampon, serum, mousse, spray och... Alla har de utlovat volym, men endast erbjudit en marginell skillnad. Istället har jag fått förstöra mitt hår genom att blåsa, locka och tupera det. Och varje dag har rutinen blivit tvungen att upprepas då mitt hår snabbt har blivit fettigt. Och hela tiden fanns den billiga och enkla lösningen där framför näsan; Att bara låta håret vara.  

Som det mesta annat i naturen är håret självreglerande - större delen av vår evolution har ändå pågått under tider då schampo inte ens var påtänkt. I hårbottnen skapas naturligt vårdande och mjukgörande oljor (sebum), vilka håller håret starkt och friskt. Schampo är förvisso ett bra rengörande medel, men är så starkt att det torkar ut hårbottnen. För att kompensera uttorkningen börjar hårbottnen att överproducera sebum, vilket gör att håret snabbt ser fett ut. Detta leder i sin tur till att man tvättar håret igen, vilket torkar ut hårbottnen än mer, vilket ökar sebumproduktionen och så är man fast i den onda cirkeln. För att få bukt med överstimuleringen av sebumproduktionen gäller inget annat än att sluta använda schampo, ungefär som att sluta klia på ett myggbett. Jag gav mitt hår två, tre veckor att vara fettigt och dant. Tvättade bara med vatten och det sällan, kanske var 3:e eller 4:e dag. Jag kände mig självklart inte så himla fräsch under den tiden, men så här i backspegeln, med håret jag har idag, var det helt klart värt det. 

Det är heller inte bara hårbottnen som schampot torkar ut, utan även håret i sig. Uttorkningen gör att håret skadas lättare och för att "maskera! skadorna innehåller många balsam silikoner och mineraloljor som lägger sig som en hinna runt hårstrået. Detta gör att håret känns lent och ser blankt och friskt ut, men i själva verket är det en illusion skapad av den täckande hinnan. Hinnan kan vara svår att tvätta bort utan schampo, vilket resulterar i att den onda cirkeln snurrar på. 

- Håret är fullkomligt död vävnad. Många hårvårdsprodukter säger att de bygger upp håret igen, men vad de gör är att lägga en hinna runt hårstrået, säger Anders Strand, överläkare vid hudkliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala. - 

Idag känns mitt hår starkt och friskt och det har en naturlig volym. Det stylar till och med sig själv lite så att jag får lite olika frisyrer var dag beroende på hur håret just då känner för att falla. Jag har inte längre något behov av att blåsa, tupera och locka håret eller ha i en massa hårvårdsprodukter. Nog skulle håret kunna se lite mer spännande och festligt ut om jag hade i lite hårspray eller så, men då är vi tillbaka i kemikalieträsket igen och jag kan slå vad om att det är svårt att få bort utan schampo. Istället låter jag mitt hår vara som det är och känner att jag duger precis som jag är. Och varför är det att så många av oss förstör vårt hår, är det inte till stor del för att vi ska bli accepterade och omtyckta av andra, vilket vi bara kan bli om vi är vackra och fräscha (eller?). Alldeles för lättvindigt låter vi oss luras av hårvårdsindustrins marknadsföringsknep? "Utan schampo blir håret ditt inte rent - du är äcklig, du duger inte, ingen kommer att tycka om dig med smutsigt hår ". För hur har vi någonsin klarat oss innan schampots intåg på marknaden? Skulle vi verkligen sitta här idag om bristen på schampo gjorde våra förfäder oälskbara? Det andra steget i marknadsföringen är: "Vill du inte vara lika vacker och omtyckt som den här modellen? Köp köp köp". Grunderna i marknadsföring är enkla men grymma: Tala om för folk att de inte duger som de är och erbjud dem sedan en lösning. 

Och är det inte det allra smartaste knepet att skapa en produkt som skapar ett behov av att använda den igen och igen. Vad gör det för företagen om schampot torkar ut din hårbotten och gör håret mer mottagligt för skador så länge du inte förstår att produkten du använder inte är lösningen utan orsaken till dina problem. Företag består visserligen av medmänniskor, men i det stora hela är det pengarna som styr. Konsumera för att leva och leva för att konsumera.

Så hur gör man då om man själv vill sluta använda schampo och balsam? Som jag skrev tidigare så var mitt sätt att bita ihop under några veckor, låta håret se lite fettigt och flott ut och bara använda mig av vattentvättar. Säkerligen går det att glesa ut tvättarna och använda ett mildare schampo (utan sulfater) i en övergångsperiod, men jag har inte testat det. Från att ha haft fettigt hår redan dagen efter att jag duschat har jag nu gått till att nästan aldrig ha fettigt hår. Jag tvättar håret kanske 1 gång i veckan och då bara med vatten. Någon dag ibland kan håret se lite fettigt ut, men då kammar jag bara igenom det och efter några timmar brukar det vara borta igen. 

Det som är viktigt när du duschar är att du låter det ta lite längre tid än när du använder schampoo, i alla fall i början. Massera noga hårbottnen, det är på så sätt du får bort ev. smuts. Längderna ska man helst låta vara för att inte slita på håret, men jag brukar gnugga det lite lätt ibland. En bra idé kan vara att kamma igenom håret innan du hoppar in i duschen, då fördelar du ut sebumet som finns i hårbotten även ut på längderna och jag har fått för mig att det skyddar längderna mot vattnets uttorkning. 

Om du känner dig intresserad av att testa, så gör det! Jag lovar att du duger som du är. Jag har också märkt att ju mindre tid jag lägger på att försöka fixa och dölja sådant som jag är missnöjd med med mitt utseende (håret, min dåliga hy etc.), desto mer tycker jag om det jag ser i spegeln. När man inte fixerar sig på detaljer, utan ser på sig själv på samma sätt som man ser på andra människor är man faktiskt söt som man är. Så testa du också om du känner för det. Du är vacker som du är och du duger mer än väl! 

Här (No 'poo) kan du läsa lite mer om att sluta använda schampo och andra kemikalier. Har inte kikat igenom hela sidan, men det verkar som en bra sida.

Vatten, vatten, vatten. Lånad bild

Prestationsångest

Efter tio dagar av prestationsångest tvingar jag mig nu att sänka kraven och lägger ut ett inlägg med bara bilder. Förhoppningsvis lyckas jag ta mig ur det här träsket och skriver något mer imorgon.

Kantareller för stekning.

Erik

Svea

Moses

Vira