Följ med på vinterpromenad

Det bästa med vintern måste vara alla vackra vinterpromenader som årstiden bjuder på. Hur underbart är det inte en kall vinterdag när vintersolen lyser med sitt vackra matta sken, snön glimmar och allt ligger tyst och stilla. För att inte tala om hur gott det smakar med kaffe och prickigkorvmacka när man är ute. Här kommer lite bilder från just sådana dagar.

Svea med fullt fokus på bollen i Saras hand.

Svea och jag

Fikapaus i Häxstugan

Kaffe, laxmacka, frukt och mormors goda kakor.

Varför inte ta sparken till postlådorna?

Vägen ner mot vattnet.

Erik och Svea på långpromenad.

Hög tid att vända hemåt.

En kompass och en vän i ett

Älskade Svea

I skogarna här kring Backgården finns hundratals små stigar som börjar och som slutar till synes helt godtyckligt. Under årens lopp har de trampats upp av otaliga hjortar, bärplockare, hundägare och jägare. Det finns något oväntat tillfredsställande i att få trampa upp sina egna stigar. Om inte annat i en aspekt av medveten närvaro (mindfulness). Vandrar man längs stigar utefter utmärkta slingor, så som vi ofta gjorde i Stockholm, är det lätt att låta tankarna fara i väg åt alla möjliga håll; jobb; planering; dagdrömmande; ältande; oroande. Allt som oftast var jag någon helt annan stans i tankarna än just på promenad med Svea. Att istället aktivt få välja vilket håll om varje tall eller gran man vill ta, välja vart man ska fortsätta när den lilla stigen tar slut, hoppa över stockar och stenar och små bäckar, att tvingas hålla lokalsinnet uppdaterat och väja för spindelnäten som glimmar mellan tallarna, allt detta har motsatt inverkan. Det ställer krav på att vara närvande. Tempot minskar och man upptäcker sådant man annars inte skulle ha uppmärksammat; fåglar som kvittrar bland träden, en vacker glänta, trattkantareller och lingon i mängder, solen som letar sig in och ger stammarna ett vackert guldskimmer, den mjuka mossan som breder ut sig eller rådjuren som stannar upp och lystrar som resultat av dina fotsteg.

Ett bra sätt att träna mindfulness är att titta uppåt i trädkronorna. Det är givande
att se världen ur ett annorlunda perspektiv ibland. 

Varje mynt har dock sin baksida, så även i detta fall. Något som verkligen har satts på prov är mitt lokalsinne. Jag har alltid tyckt mig ha ett relativt bra sådant, men efter otaliga gånger bortvirrad i skogarna här har jag tvingats revidera min självbild i det avseendet. Min räddning fann jag som av en händelse. Svea och jag hade varit på upptäcktsfärd i en ännu outforskad del av skogarna runt omkring oss. Efter att vandrat omkring lite på måfå kom vi på något sätt fram till huvudstigen som jag direkt kände igen. Den går rakt igenom skogen och är en del av den runda förbi Wikhus säteri som vi ibland tar. Med ett par genomvåta läckande gummistövlar var den självklara rutten, den kortaste vägen hem. Min första instinkt var att svänga vänster in på stigen. Utifrån hur jag tyckte oss ha gått borde det vara den korta vägen hem. Men när jag tittade ner såg jag Svea helt inställd på att svänga åt höger. Jag tvekade lite och funderade på vilket håll solen hade kommit från när vi hade svängt in på den aktuella stigen två timmar tidigare. Kanske kunde det stämma, kanske hade Svea rätt. Jag bestämde mig för att ta chansen, och det tog inte lång tid förrän jag insåg att vi var på rätt väg. Tacksamt kramade jag om Svea och stack till henne en liten godisbit. 

Väl hemma i värmen av en sprakande brasa, en varm kopp te och ett par torra raggsockor började jag fundera på hur jag skulle kunna använda mig av denna nya kunskap. Egentligen var det rätt självklart för mig att Sveas lokalsinne var mångfalt gånger bättre än mitt och Svea kunde mycket väl visa vägen hem om det var så att hon själv tyckte att vi varit ute i skogen tillräckligt länge. Dock skiljer sig våra uppfattningar ibland åt om hur länge som är tillräckligt länge. Jag skulle alltså behöva lära in ett kommando som betyder; Matte tycker att det är dags att gå hem men är vilse. Skulle du kunna visa vägen?

Redan på eftermiddagspromenaden började vi träningen. Mot slutet av en runda, när vi kommit någorlunda nära hem, sa jag till Svea: Ska vi gå hem? Hon såg oförstående på mig. Ok, jag behövde tänka om. Ska vi gå till bollen? Det förstod hon och satte av direkt i riktning mot huset. Visa hem, sa jag med belönande ton i rösten och Svea stannade upp och vände sig om. Visa hem, sa jag ytterligare en gång och så fortsatte vår väg hemåt. Jag tränade detta i några dagar, varje dag med allt längre avstånd till hemmet. Så en dag förra veckan var det dags för eldtestet.

Svea och jag hade gett oss av på morgonen för en långpromenad i skogen. Nedpackat i väskan hade vi en termos med te, matiga mackor, Sveas frukost och den gamla trogna bärplockaren. Här skulle det plockas blåbär! 

Svea söker sin frukost som matte har gömt i skogen.

Efter ett antal timmar i skogen var det dags att vända hemåt. Jag hade en ganska bra uppfattning om var någonstans vi befann oss, även om det var långt bortom de områden vi tidigare hade vandrat. Jag visste bara inte var någonstans i området vi var i relation till allt annat känt. Så istället för att bara traska runt och hoppas stöta på en stig jag kände igen, sa jag till Svea; Visa hem. Hon tittade på mig en lång stund med sina varma bruna ögon, la huvudet en aning på sned och satte sedan av längs med en av de mindre stigarna. Längs med stigar och passager väl anpassade till en människas begränsade förmåga i jämförelse med en hunds ledde hon mig. Med jämna mellanrum stannade hon upp för att se till att jag fortfarande var med och för att vänta in sin, i hennes ögon, väldigt långsamma matte. Dock med aldrig sinande tålamod. Efter ungefär en kvart hade vi nått huvudstigen. Inte bara hade hon fört mig dit, hon hade valt stigar och passager som var väl  anpassade för mig, trots att det med största sannolikhet funnits betydligt kortare vägar en hund hade kunnat ta. Och inte bara det, hon hade lett mig på stigar vi aldrig tidigare hade vandrat, som att hennes inre kompass ständigt anpassade sig efter hennes val av människovänliga stigar. Egentligen borde jag inte ha blivit förvånad, jag vet att Svea, och hundar i allmänhet, har förmågor långt över vad vi någonsin skulle kunna föreställa oss, men jag kunde ändå inte hjälpa att bli helt förundrad. Och så glad över att ha fått ytterligare en inblick i potentialen hos min fantastiska hund. Mycket beröm, mycket godis och massor med lek blev det framme på huvudstigen. Nu är jag inte längre orolig över att gå bort mig i skogen, inte bara har jag en av mina allra bästa vänner med mig utan även en kompass utan dess like.

Vårt nuvarande projekt är att rensa upp fallfrukt. Svea plockar upp äpplena och lägger dem i en hink som jag sedan kan gå och slänga. En fantastisk hjälp i tider som dessa när äpplena fullkomligt rasar från träden. Svea har redan en förståelse för konceptet att ta upp något och lägga det i en behållare - hon brukar få hjälpa mig att källsortera. Det enda som behövs är bara rätt sorts motivation, lek eller mycket gott godis.

Skattjakt

På skogspromenaden idag hittade jag en fin gammal blandare. Jag hade precis hoppat över ett dike och slog i foten i något under leran och där var den. Undrar hur mycket mer spännande som gömmer sig där ute.

Det här ser ut att ha varit en termometer.

Hallonplock

Nyss hemkommen från skogen med en korg fylld utav vildhallon. Imorgon blir det till att koka hallonsylt och steka pannkakor - längtar! Utanför fullkomligt vräker regnet ner och jag hör det slå mot taket. Erik är i full färd med att tända kvällens brasa och nu knastrar det för fullt. Jag är lycklig!

I skogen här bakom oss, längs en gammal traktorstig finns ett helt band av vildhallonbuskar. Klänningen köpte jag på Myrorna idag för 60 kr - så fin och så skön.

Bara halva korgen kvar.

Erik och Svea.

Bollnäsfil, hemgjord musli och vildhallon toppade med honung - en himmelsk frukost.

Kantarellsök och kamomill

Kantareller för smörstekning.

Idag har Svea och jag tränat kantarellsök. Jag har alltid haft svårt för att hitta svamp, men i skogen här bakom oss stöter jag så gott som alltid på några kantareller när vi är ute. Kanske är det för att det har regnat så mycket den här sommaren eller så är det helt enkelt bara är en fantastisk svampskog. Hur som helst är det ett fantastiskt tillfälle att träna Svea i att söka kantareller. 

Kantarellsök är verkligen en fantastisk aktivitet för både hund och människa - samtidigt som du ger din hund mentalaktivering får du själv härliga kantareller att smörsteka efter promenaden. Det är inte heller särskilt svårt att träna in, framför allt inte om man är van att träna sin hund att göra olika saker. Träningen består egentligen av två delar: (1) att få hunden att söka efter svamp och (2) att markera när den har gjort fyndet, exempelvis genom att sätta eller lägga sig ner. Ni som har egna hundar och är intresserade kan läsa lite mer om hur man lär sin hund kantarellsök på Canis eller så kan ni se en instruktionsvideo här. 

Kamomill

Förutom kantareller har vi även plockat kamomill idag. Nu ligger de på tork och till hösten ser jag fram emot att göra mitt alldeles egna kamomillte. Det är en fantastisk liten ört som användes flitigt som naturläkemedel förr i tiden. Den är bland annat lugnande, ångestdämpande, muskelavslappnande och inflammationshämmande. Perfekt att dricka som te vid exempelvis förkylning, mensvärk och magproblem. Jag brukar ofta ta en kopp te innan jag går och lägger mig. Det är så skönt att få glida ner mellan lakarna när man är alldeles varm och avslappnad i kroppen.

Kamomillen kan också användas för externt bruk. Den gör under för hudproblem så som solsveda, utslag och myggbett och ska även fungera som förebyggande och lindrande för acne då den är antibakteriell och inflammationshämmande. Jag har precis börjat rengöra ansiktet med lite kamomillte på kvällarna. Återkommer med resultaten. 

Så vackert att mitt hjärta värker

Morgondagg.

En vacker morgon. Det luktar friskt. Den nyvakna solen värmer bara svagt mina fräkniga armar där jag vandrar den lilla grusvägen ner mot båtplatsen. Det är nästan lite kyligt och jag önskar stilla att jag  tagit på mig koftan. Allt är lugnt och stilla och jag hör gruset knastra under mina fötter. Det rytmiska ljudet av Sveas tassar är mig så bekant. En allé av hassel och lönn kantar den lilla vägen och mörkröda smultron trängs längs dikeskanterna likt glimmande rubiner. Här och var; vildhallon. På båda sidor breder fälten ut sig. Vetet vajar likt stilla vågor i vinden och linblommorna färgar fältet på min vänstra sida i en vackert ljusblå ton, så lik himlen denna morgon. Sädesärlorna sträcker ut sina ljusgrå vingar och susar över fälten, lågt lågt. Fjärilar i blått och gult och rött jagar lekfullt varandra mellan de vackra sommarblommorna. Förgetmigej, kamomill, smörblommor, blåklockor, midsommarblomster, klöver. En humla brummar förbi, löven susar och fåglarna kvittrar nyvaket. Inget mänskligt ljud från något håll. Ett får bräker förnöjt till och några kor betar lugnt och rogivande i hagen bredvid. När vi stannar till vid staketet ser de för ett ögonblick upp på mig med deras varma bruna ögon. Svea betraktas något länge innan korna tycks bestämma sig för att hon inte utgör något större hot och betar vidare. Två kalvar sätter av en vild lek och Svea spetsar öronen. 

Foto: Jessica Lindgren

Vi fortsätter ner mot båtplatsen och slår oss ner på träbänken längst ut på bryggan. Vattnet glittrar och kluckar glatt och vinden rör sig med ett susande ljud genom vassen. Det plumsar till i vattnet, en gädda kanske? Svea passar på att dricka. På vägen tillbaka svänger vi in på en liten skogsstig. Den mjuka smaragdgröna mossan bjuder oss att slå oss ner. Vackra daggdroppar blänker till i solljuset som strilar ner mellan de höga tallarna. Myrorna bär tunga lass och vandrar utefter sina egna stigar. En dovhjort anas i skogsbrynet lite längre bort. Vindstilla. Total tystnad. En doft av jord och blöt bark. Blåbär och små ljusgula kantareller bryter av den annars gröna mattan. Jag låter några av bären smaka och bjuder Svea, men hon tycks mer intresserad av dovhjorten. Vinden har vänt och för med sig dess vittring. Dags att bege sig hemåt. 

Mossa.

Daggen svalkar mina bara sommarben när vi korsar ängen. Solen tycks ha vaknat och värmer nu lite mer. Sista biten går vi längs asfaltsvägen, kantad utav skog och kohagar i skiftande terräng; blomstrande ängar, stenar med taggiga vildrosor, trollska små stigar och stora gamla träd som ger hopp om svalka en varm sommar dag. Väl hemma avslutar jag morgonen under äppelträdet med en besk kopp kaffe och en kurrande katt i knät. Att få uppleva det här, att få bo här -  har jag verkligen gjort mig förtjänt det här? Det är så vackert att mitt hjärta värker; värker utav längtan att alltid få vara just här och just nu; att få ha er här och dela detta med mig. Efter flera år av ett kringflackande liv och några långa år i Stockholm känner jag mig nu äntligen hemma, äntligen känns det som att jag ska kunna komma till ro.

På promenad i kohagen

Backgården sedd från kohagen

För några dagar sedan hade jag vägarna förbi Backgården och passade då på att ta en promenad i den vackra kohagen, som är vår närmaste granne. Det var en härlig sommarkväll och det kändes helt sagolikt att strosa runt där. Små stigar slingrade sig runt i hagen mellan uråldriga träd och stora stenar. Och just som man svängde runt en krök eller kom igenom ett snår så fann man gläntlika små ängar fyllda av sommarblommor som färgades i guld av den vackra kvällssolen. 

Med naturen som inspiration

Mitt kreativa hjärta tog ett glädjeskutt när jag insåg att vi skulle behöva göra om badrummet och trots att den resonliga magen försökt övertyga hjärtat om att det inte alls är roligt utan bara jobbigt och dyrt så har min hjärna gått på högvarv sedan dess. Den har vridit och vänt på badrummet, funderat på vilka färger och material som kan passa, vilken stil och vad som är bäst - dusch eller badkar... och så om och om igen! Vissa idéer har jag fått säga adjö till, trots att de varit helt fantastiska, antingen pga att de inte funkar rent praktiskt eller att de helt enkelt inte ryms i vår budget. Men vissa idéer har slagit rot och sedan växt till sig. 

Efter att ha hittat en helt ofantlig mängd inspiration på nätet, så mycket att jag tillslut kände ångest inför att välja en stil, så stannade jag upp och frågade mig själv; Vad är det egentligen jag vill att de här badrummet ska förmedla? Två ord kom för mig: Skönhet och Vila. Genast kändes allt så simpelt. 

Som hundägare spenderar jag mycket av min tid ute i skog och mark och när jag tänker efter; Är det inte just där som jag känner mig som mest rofylld och där som skönheten är som allra mest slående? Vattnet som glittrar och kluckar, gräset som kittlar mot benen, mossan som bjuder en att slå sig ner, grönskan som låter ögonen vila, färgnyanser på stigen eller på en sommaräng, himlen som ständigt skiftar färg och de gamla träden som med sina fåriga stammar minner om att allt har sin tid. Nog är naturen en vacker och mäktig inspirationskälla allt. 

Att ha naturen som inspirationskälla innebär för mig att jag (1) använder mig av naturens färgsättningar och strukturer, (2) använder material och inredning som är rejäla och hållbara och (3) så långt som möjligt använder naturliga material, alltså så lite plast och kemiskt framställda produkter som möjligt. De sistnämnda har inte varit lätta att hitta och letandet är ännu inte över.

Det är verkligen inte lätt att göra ett våtrum efter försäkringsbolagens krav samtidigt som man vill använda ekologiska och naturliga material. Bara att läsa om allt som behöver upp på väggarna och ner i golvet, så som våtrumsskivor, primers, fuktspärrar, tätskikt, ytskikt osv. gör att man blir helt matt. Börjar man leta efter naturliga och miljövänliga sådana, ja då blir man bara ännu mera matt! 

Jag känner redan nu att det här inlägget börjar bli allt för långt, så jag återkommer i ett annat inlägg om vilka material vi kommer att använda. Istället lägger jag upp lite bilder på ungefär hur jag har tänkt mig att badrummet ska se ut. Jag har använt mig av det jag hittat på nätet, "klipp & klistra"-metoden och powerpoint så det är inte de bästa bilderna, men det ger er i alla fall en idé av hur jag tänkt mig.

Skriv gärna en kommentar och kom med tips och idéer.

En ej skalenlig ritning, men ändå något att arbeta utifrån.

Långsida med pärlspontade och linoljemålade "skrubbar", vackra ojämna kakelplattor till brösthöjd, putsad vägg och ett rejält gjutjärns badkar

Kortsida med fönster. 

Långsida med toalett och handfat. Putsade väggar i två färger.

Kortsida med ytterligare förvaring