En spark i natten

Bild lånad från Liten Tuwa

Svea och jag kom precis in från en av mina absolut roligaste kvällspromenader någonsin. Kylan och snön, tillsammans med nollgraderna som varit idag har skapat det perfekta sparkföret. Vägarna här omkring är varken sandade eller saltade så det var bara att öppna grinden och glida ut i vinterkvällen. Jag hade Svea i dragselen så hon drog mig längs med vägarna i en väldans fart. Det var helt fantastiskt att susa fram i mörkret och känna den friska vinterluften i lungorna. Lite orolig var jag för att stöta på ett snöfritt område på vägen och flyga framlänges över sparken, men snön låg tryggt packad över vägarna. Jag är så fantastiskt lycklig över att jag bor på landet igen, och jag kan komma på mig själv med den tanken flera gånger per dag. Det kan vara tystnaden, fåglarna utanför fönstret, närheten till naturen, det orörda snölandskapet, kvällspromenaderna i mörkret, grannarna man småpratar med eller korna som råmar. Och jag tänker; äntligen, äntligen, äntligen är jag hemma igen.

04:30 Premiäreldning i vedspisen

Vår fina vedpanna.

Om inomhustemperatur: De flesta människor upplever en rumstemperatur mellan + 20-24°C som behaglig. Enligt de riktlinjer som miljö och hälsoskyddsförvaltningen har satt upp skall ingen människa behöva ha en rumstemperatur som understiger + 18°C"

Det här med inomhustemperatur var nog den största oenigheten jag hade med min mamma under tonåren. Jag vet inte hur många gånger jag skruvade upp elementen bara för att finna dem nedskruvade igen och igen. Så här i efterhand har jag svårt att tro att vi hade en temperatur på under 18 grader, men för min taniga tonårskropp kändes det som att jag mycket väl kunde vakna ihjälfrusen vilken morgon som helst. Nu, drygt 10 år senare, har jag flyttat in i mitt alldeles egna hus och först nu börjar jag förstå min mammas, för mig då, irriterande och irrationella beteende. 

Det är dyrt att värma upp ett hus, framför allt med direktverkande el, vilket vi fick göra i Å när vedspisen inte klarade av hela huset. Nu har jag ändå turen att ha flyttat in i ett hus med vattenburet värmesystem, med det menas att vi eldar i en vedpannan i köket som värmer upp vatten, som i sin tur strömmar ut till elementen och värmer upp huset. Och ved är betydligt billigare än direktverkande el, men det kostar ändå ett antal tusen per år och kräver sin arbetsinsats i både vedstapling och -inbärning samt eldande 2-4 gånger per dag. Missuppfatta mig inte, jag älskar att elda. Inte bara att höra det knastra i vedspisen och känna hur värmen sprider sig i rummet, utan även känslan av att själv ha kontroll över uppvärmningen av mitt eget hus. Det är något märkligt "empowering" i det; att med sin egen arbetsinsats kunna värma upp sitt hus och att se hur värmen blir till i motsats till att bara vrida på en termostat och betala en elräkning. 

Så här vackra är termostaterna här på Backgården.
De är säkert någonstans mellan 70 och 100 år gamla
och de har bara blivit vackrare med åren. 

Vackert ärgade.

Hur tror ni att den här plasttermostaten ser ut om 100 år, eller bara 15 år?

Hur som, så var det bristen på eldning som gav upphov till detta inlägg. Jag hade hört från lite olika håll och bestämt mig för att 1 oktober var ett bra datum att börja elda. Jag tyckte det var lika bra att sätta igång så sent som möjligt, eftersom vi med största sannolikhet kommer att elda nog så mycket under vintern för att tröttna på det, med råge.  

Dagarna gick och vi började närma oss mitten av september. Det hade blivit betydligt kallare utomhus - mycket kallare än vad som är vanligt för september - och detta kände vi av mer än väl inomhus. Termometern hade krupit ner och låg nu stabilt på 18 grader och trots att både yllekoftan och dubbla raggsockar hade åkt på vid det här laget, tyckte jag att vi borde kunna bita ihop ännu ett litet tag. Det var ju bara två veckor kvar till 1 oktober och även om det nu var på gränsen så hade temperaturen än att sjunka till under 18 grader - vi befann oss fortfarande inom miljö- och hälsoskyddsförvaltningens riktlinjer. Att bita ihop var precis det vi blev tvungna att göra under denna helvetesvecka - ordagrant(!) - annars skallrade våra tänderna i takt. Värst var det att kliva ur  duschen på morgnarna. Jag  har nog aldrig varit så osugen på att duscha och kliva upp ur sängen i hela mitt liv. 

Favoritsockorna.

När inte ens dubbla raggsockor och ofantliga mängder te lyckades värma mina frusna lemmar började jag starkt fundera på att skicka ett mail till miljö- och hälsoskyddsförvaltningen i syfte att uppmana dem att se över sina riktlinjer. Inte kunde det väl vara ok att låta människor leva under dessa förhållanden?   

Så en kväll hade temperaturen fallit från 18 till 17 grader. Det var fortfarande en vecka kvar till 1 oktober, men utan miljö- och hälsoskyddsförvaltningens riktlinjer i ryggen hade jag inte längre några hårda argument mot Eriks eviga tjat om att börja elda. Ändå kunde jag inte låta bli att undra om vi inte kunde stå ut en vecka till? Jag menar, vad gör väl en grad hit eller dit? Som ni säkert redan har förstått, kan jag vara sjukt envis när jag väl har bestämt mig för en sak och av den anledningen svarade jag bara lite vagt på Eriks förfrågan om att börja elda redan nästa dag. 

Efter att ha värmt mina iskalla fötter på, min inte alltför glada, makes lår, lyckades jag huttra mig själv till sömns. Fem timmar senare, kl. 03:45(!), vaknade jag av Eriks väckarklocka. Han skulle på tjänsteresa och behövde ge sig iväg tidigt till Arlanda. Som den goda hustru jag är :), ville jag överraska honom med frukost. Ingen ska behöva göra sin egen frukost kl. 4 på morgonen för att sen tvingas sätta sig i en bil och köra 1 1/2 timme till Arlanda, i alla fall inte om man är gift. Så fort Erik hade hoppat in i duschen smög jag upp och kokade kaffe och bredde några mackor. Sen hoppade jag snabbt ner i sängen igen för att fortsätta sova. Jag kunde dock inte somna innan Erik fick se min goda gärning (så mycket för oegoistiska gärningar :)). Och när Erik sedan kom in i sovrummet för att ge mig en tackpuss för frukosten var jag helt klarvaken och tänkte att jag väl lika gärna kunde kliva upp. 

Brrrrr!

Medan jag tog mod till mig att krypa upp från under det varma täcket gick Erik över till termometern. Hans mun öppnades med ett sånt där litet plopp som man annars bara hör i film. Det kan mycket väl ha att göra med att hans läppar hade fryst ihop i kylan. Han vände sig sakta mot mig och sa kyligt, "Du är väl medveten om att varje streck på termometern indikerar 2 grader och inte 1 grad va? Wooopsi! Det betydde att det under den senaste veckan inte alls hade varit 18 grader, utan 16 grader(!!!). Och nu var det alltså 15, inte 17 grader. Jag gav upp; Vi behövde elda! 

Så, kl. 04:30, den 26/9 var det alltså dags för premiäreldning i vår vedspis. Veden sprakade och jag kunde känna hur den efterlängtade värmen spred sig i huset. När temperaturen hade nått 20 grader, svettades jag, trots att yllekoftan nu hängde på sin krok bredvid sängen och bara ett par raggsockor nu prydde min fötter. 

Min norska handstickade yllekofta.

Sedan dess har vi vaknat upp med en temperatur på 18 grader varje morgon, eldat upp det med en brasa till 20 och sedan inte behövt elda igen tills morgonen efter. Jag svettas inte längre vid 20 grader nu när jag vant mig vid ett mer normalt inomhusklimat, men det känns helt tillräckligt. Och så länge dagstemperaturen utomhus håller sig runt en 10 grader ska vi nog klara oss med en brasa per dag. Sedan lär vi nog börja öka upp antalet eldningar per dag till 2-4 ggr. Hoppas dock kunna sätta in en ackumulatortanken innan vintern och på så sätt hålla eldningen nere till 2 ggr per dag - bra både för miljö och plånbok. 

Nu ska jag passa på att njuta av de sista sprakande vedträna i brasan, med en kopp kryddigt chaite. På återseende!

Min favoritsjal, favorittekanna och favoritkopp (Stig Lindbergs Rosenfält).

Ser ni "eldtomten"?

Bilder på vardagsrummet

Det som göms i snö...

Under ett klickgolv från IKEA hittade jag ett vackert gammalt trägolv i vårt kök. Nu har vi genomgående trägolv i hela huset och det är så vackert. Köket har fått en helt annan känsla, en mjukare och mer välkomnande sådan. Varför man har velat dölja originalgolvet kan jag inte förstå. Nu börjar jag få ordning här hemma - även om det finns mycket kvar som jag vill göra - så snart kommer lite bilder från Backgårdens insida.

Den enes ogräs den andres lycka

Hur kan man tycka att detta är ogräs?

Hos oss får gräset växa fritt, blommor och växter sprida sig lite som de vill och stigar trampas upp. Jag älskar den där lite vilda känslan av natur som inte låter sig tämjas. Den välansade trädgården kräver ofta mer arbete än den ger tillbaka i vila. Den operfekta trädgården däremot fungerar som en tillflyktsort, en plats där du är välkommen, precis så som du är. Ströva omkring, gå på upptäcktsfärd eller slå dig ner, vart du än vill, och bara njut. 

På framsidan vår sprider klövern ut sig i gräsmattan och varje morgon som jag kliver ut på bron och ser dem daggstänkta i gräset blir jag alldeles varm av lycka. Tyvärr behöver man även i den operfekta trädgården  kämpa lite mot naturen då och då om man inte vill att den ska ta över helt och när jag några veckor efter inflytt här på Backgården tvingades klippa gräset sved det i hjärtat när gräsklipparen trasade sönder de vackra små blommorna och lämnade en tråkig snaggad matta. Nu vajar klövern åter ute på gräsmattan och jag lägger mig ofta ner i gräset som för att hälsa dem välkomna tillbaka. 

Som ni säkert har förstått vid det här laget så älskar jag klöver och när vi flyttade hit gick jag ivrigt in på nätet för att söka information om hur jag skulle få dem att sprida sig i gräsmattan. Jag blev verkligen chockad när alla resultat jag fick upp på google var frågor och tips om hur man fick bort klövern från gräsmattan. Jag förstår verkligen inte, det är ju blommor och växterna som ger gräsmattan liv, som ger den dess själ. 

Jag klickade mig in på en sida som listade de vanligaste ogräsen i gräsmattan och tipsade om hur man kunde bli av med dessa (jag ämnar givetvis att göra tvärtom :)). Jag blev helt paff när jag läste listan, alla dessa vackra växter; klöver; tusensköna; smörblomma; ängsgräs; åkervinda. Klövern och tusenskönan är heller inte bara vackra, de är även bra för gräsmattan, då de ombildar kväve från luften för att sedan tillföra det som näring i jorden. Utöver det är de både slitstarka och tåliga mot torka. Och mossan, varför i all världen vill alla bli av med denna gudagåva? Den är ju fantastisk - mjuk under fötterna, gulnar inte så som gräs under perioder av torka och behöver inte klippas. 

Smörblommor pryder fikaplatsen under äppelträdet.

Moses njuter ofta bland Brunörterna.

Tusenskönorna är nog ändå min absoluta favorit. Lånad bild

Åkervinda. Lånad bild

Ängsgräs är nog bland det vackraste växter som finns när kvällsolen sänker sig över dem. Lånad bild.

Nä hos mig får ogräset gro som det vill, förutom nässlorna då som får hålla sig till utkanterna av gräsmattan, eftersom jag älskar att gå barfota. Folk må tycka att min gräsmatta är ovårdad, men den har åtminstone en själ och den gör mig lycklig!

Ett gratis och miljövänligt träningspass

Vår fina gräsklippare från Husqvarna

I fredags när pappa var här åkte vi två iväg för att leta gräsklippare. Egentligen mest för att muntra upp min käre make som har känt sig lite stressad den senaste tiden. Helst av allt skulle han nog vilja ha en åkgräsklippare att köra runt på - vad jag har förstått är de sjukt manliga :). Nog är tomten rätt så stor, men då den till stor del består av naturtomt känns det lite onödigt med ett sånt åbäke. 

Erik och jag hade diskuterat lite vad för slags gräsklippare vi ville köpa och hade kommit fram till tre viktiga kriterier: (1) den skulle vara av bra kvalité, (2) ha så liten miljöpåverkan som möjligt och (3) inte ha sladd. Det smalnade ner sökområdet ganska rejält - en uppladdningsbar kvalitetsgräsklippare skulle det bli. Problemet var att de batteridrivna gräsklipparna inte kunde klippa så stora områden innan de behövde laddas igen - bara ca 200-300 m2 - och det kändes inte som ett alternativ. Jag hittade en supermaskin som kunde klippa upp till 2000 m2, men den var verkligen dyr, ca 6000 kr.

Mina tankar vandrade till handgräsklippare som stod hemma i vedbon. Jag hade tagit med mig den några veckor tidigare från vår sommarstuga i Söderhamn. Där hade den stått alldeles övergiven i ett antal år efter det att mormor införskaffat en bensindriven gräsklippare. Hemma hade jag alltså en miljövänlig kvalitetsgräsklippare utan sladd. Erik och jag har haft många hetlevrade diskussioner om denna eftersom han tror att det inte blir av att man klipper gräset om man har en sån. Visst är det lite tungt att klippa med den, men jag ser det som ett träningspass. Och tänk så här: Istället för att lägga 6000 kr på en gräsklippare och ett antal tusenlappar på ett gymkort så har vi nu både och för endast 0 kr i min vackra Husqvarnagräsklippare. 

Jag valde alltså att inte köpa en ny gräsklippare, utan ger istället denna miljövänliga och motionsgivande mackapär en chans. Kanske blir det som Erik säger att man inte orkar klippa gräset så ofta, å andra sidan kanske det inte blir så och då har vi sparat massor med pengar. 

Så vackert att mitt hjärta värker

Morgondagg.

En vacker morgon. Det luktar friskt. Den nyvakna solen värmer bara svagt mina fräkniga armar där jag vandrar den lilla grusvägen ner mot båtplatsen. Det är nästan lite kyligt och jag önskar stilla att jag  tagit på mig koftan. Allt är lugnt och stilla och jag hör gruset knastra under mina fötter. Det rytmiska ljudet av Sveas tassar är mig så bekant. En allé av hassel och lönn kantar den lilla vägen och mörkröda smultron trängs längs dikeskanterna likt glimmande rubiner. Här och var; vildhallon. På båda sidor breder fälten ut sig. Vetet vajar likt stilla vågor i vinden och linblommorna färgar fältet på min vänstra sida i en vackert ljusblå ton, så lik himlen denna morgon. Sädesärlorna sträcker ut sina ljusgrå vingar och susar över fälten, lågt lågt. Fjärilar i blått och gult och rött jagar lekfullt varandra mellan de vackra sommarblommorna. Förgetmigej, kamomill, smörblommor, blåklockor, midsommarblomster, klöver. En humla brummar förbi, löven susar och fåglarna kvittrar nyvaket. Inget mänskligt ljud från något håll. Ett får bräker förnöjt till och några kor betar lugnt och rogivande i hagen bredvid. När vi stannar till vid staketet ser de för ett ögonblick upp på mig med deras varma bruna ögon. Svea betraktas något länge innan korna tycks bestämma sig för att hon inte utgör något större hot och betar vidare. Två kalvar sätter av en vild lek och Svea spetsar öronen. 

Foto: Jessica Lindgren

Vi fortsätter ner mot båtplatsen och slår oss ner på träbänken längst ut på bryggan. Vattnet glittrar och kluckar glatt och vinden rör sig med ett susande ljud genom vassen. Det plumsar till i vattnet, en gädda kanske? Svea passar på att dricka. På vägen tillbaka svänger vi in på en liten skogsstig. Den mjuka smaragdgröna mossan bjuder oss att slå oss ner. Vackra daggdroppar blänker till i solljuset som strilar ner mellan de höga tallarna. Myrorna bär tunga lass och vandrar utefter sina egna stigar. En dovhjort anas i skogsbrynet lite längre bort. Vindstilla. Total tystnad. En doft av jord och blöt bark. Blåbär och små ljusgula kantareller bryter av den annars gröna mattan. Jag låter några av bären smaka och bjuder Svea, men hon tycks mer intresserad av dovhjorten. Vinden har vänt och för med sig dess vittring. Dags att bege sig hemåt. 

Mossa.

Daggen svalkar mina bara sommarben när vi korsar ängen. Solen tycks ha vaknat och värmer nu lite mer. Sista biten går vi längs asfaltsvägen, kantad utav skog och kohagar i skiftande terräng; blomstrande ängar, stenar med taggiga vildrosor, trollska små stigar och stora gamla träd som ger hopp om svalka en varm sommar dag. Väl hemma avslutar jag morgonen under äppelträdet med en besk kopp kaffe och en kurrande katt i knät. Att få uppleva det här, att få bo här -  har jag verkligen gjort mig förtjänt det här? Det är så vackert att mitt hjärta värker; värker utav längtan att alltid få vara just här och just nu; att få ha er här och dela detta med mig. Efter flera år av ett kringflackande liv och några långa år i Stockholm känner jag mig nu äntligen hemma, äntligen känns det som att jag ska kunna komma till ro.

Bilder från vårt alldeles egna paradis

Till middag blev det ett pannkakskalas med hemmagjord jordgubbs- och rabarbersylt under äppelträdet

Jag ber om ursäkt för att jag inte lagt ut några inlägg den senaste tiden - all min tid har gått åt till flytten. Nu är vi någorlunda på plats, men än finns mycket kvar att göra. Lägger därav ut några bilder som ni kan hålla till godo med tills jag har tid över att skriva nästa inlägg. Jag lovar att det kommer snart!

Favoritplatsen under äppelträdet

Vad är mer avslappnande än att vaggas till sömns av en hängmatta?

Från hängmattan har man utsikt över den nyanlagda örtagården (Tack Ann-Marie) och den gamla ladan.

Fikaplatsen vid örtagården...

...där vi idag njöt av hemmajord jordgubbs- och rabarbersaft.

Under den stora lönnen anlade pappa och Ann-Marie början till vårt trädgårdsland. Tack så  mycket för inflyttningspresenten!

Landet består av 3 pallkragar fyllda med godsaker så som tomat, paprika, sparris, chili, ärtor, bönor och olika sorters kål.

Långbönor som förhoppningsvis kommer att slingra sig vackert uppför armeringsjärnet.

Smultron finns precis överallt på tomten; Vilken lycka!

Djuren älskar också vårt paradis. Moses njuter i gräset, kattungarna klättrar i äppelträdet, Vira jagar råttor till kattungarna och Svea vill knappt lämna tomten.