En kompass och en vän i ett

Älskade Svea

I skogarna här kring Backgården finns hundratals små stigar som börjar och som slutar till synes helt godtyckligt. Under årens lopp har de trampats upp av otaliga hjortar, bärplockare, hundägare och jägare. Det finns något oväntat tillfredsställande i att få trampa upp sina egna stigar. Om inte annat i en aspekt av medveten närvaro (mindfulness). Vandrar man längs stigar utefter utmärkta slingor, så som vi ofta gjorde i Stockholm, är det lätt att låta tankarna fara i väg åt alla möjliga håll; jobb; planering; dagdrömmande; ältande; oroande. Allt som oftast var jag någon helt annan stans i tankarna än just på promenad med Svea. Att istället aktivt få välja vilket håll om varje tall eller gran man vill ta, välja vart man ska fortsätta när den lilla stigen tar slut, hoppa över stockar och stenar och små bäckar, att tvingas hålla lokalsinnet uppdaterat och väja för spindelnäten som glimmar mellan tallarna, allt detta har motsatt inverkan. Det ställer krav på att vara närvande. Tempot minskar och man upptäcker sådant man annars inte skulle ha uppmärksammat; fåglar som kvittrar bland träden, en vacker glänta, trattkantareller och lingon i mängder, solen som letar sig in och ger stammarna ett vackert guldskimmer, den mjuka mossan som breder ut sig eller rådjuren som stannar upp och lystrar som resultat av dina fotsteg.

Ett bra sätt att träna mindfulness är att titta uppåt i trädkronorna. Det är givande
att se världen ur ett annorlunda perspektiv ibland. 

Varje mynt har dock sin baksida, så även i detta fall. Något som verkligen har satts på prov är mitt lokalsinne. Jag har alltid tyckt mig ha ett relativt bra sådant, men efter otaliga gånger bortvirrad i skogarna här har jag tvingats revidera min självbild i det avseendet. Min räddning fann jag som av en händelse. Svea och jag hade varit på upptäcktsfärd i en ännu outforskad del av skogarna runt omkring oss. Efter att vandrat omkring lite på måfå kom vi på något sätt fram till huvudstigen som jag direkt kände igen. Den går rakt igenom skogen och är en del av den runda förbi Wikhus säteri som vi ibland tar. Med ett par genomvåta läckande gummistövlar var den självklara rutten, den kortaste vägen hem. Min första instinkt var att svänga vänster in på stigen. Utifrån hur jag tyckte oss ha gått borde det vara den korta vägen hem. Men när jag tittade ner såg jag Svea helt inställd på att svänga åt höger. Jag tvekade lite och funderade på vilket håll solen hade kommit från när vi hade svängt in på den aktuella stigen två timmar tidigare. Kanske kunde det stämma, kanske hade Svea rätt. Jag bestämde mig för att ta chansen, och det tog inte lång tid förrän jag insåg att vi var på rätt väg. Tacksamt kramade jag om Svea och stack till henne en liten godisbit. 

Väl hemma i värmen av en sprakande brasa, en varm kopp te och ett par torra raggsockor började jag fundera på hur jag skulle kunna använda mig av denna nya kunskap. Egentligen var det rätt självklart för mig att Sveas lokalsinne var mångfalt gånger bättre än mitt och Svea kunde mycket väl visa vägen hem om det var så att hon själv tyckte att vi varit ute i skogen tillräckligt länge. Dock skiljer sig våra uppfattningar ibland åt om hur länge som är tillräckligt länge. Jag skulle alltså behöva lära in ett kommando som betyder; Matte tycker att det är dags att gå hem men är vilse. Skulle du kunna visa vägen?

Redan på eftermiddagspromenaden började vi träningen. Mot slutet av en runda, när vi kommit någorlunda nära hem, sa jag till Svea: Ska vi gå hem? Hon såg oförstående på mig. Ok, jag behövde tänka om. Ska vi gå till bollen? Det förstod hon och satte av direkt i riktning mot huset. Visa hem, sa jag med belönande ton i rösten och Svea stannade upp och vände sig om. Visa hem, sa jag ytterligare en gång och så fortsatte vår väg hemåt. Jag tränade detta i några dagar, varje dag med allt längre avstånd till hemmet. Så en dag förra veckan var det dags för eldtestet.

Svea och jag hade gett oss av på morgonen för en långpromenad i skogen. Nedpackat i väskan hade vi en termos med te, matiga mackor, Sveas frukost och den gamla trogna bärplockaren. Här skulle det plockas blåbär! 

Svea söker sin frukost som matte har gömt i skogen.

Efter ett antal timmar i skogen var det dags att vända hemåt. Jag hade en ganska bra uppfattning om var någonstans vi befann oss, även om det var långt bortom de områden vi tidigare hade vandrat. Jag visste bara inte var någonstans i området vi var i relation till allt annat känt. Så istället för att bara traska runt och hoppas stöta på en stig jag kände igen, sa jag till Svea; Visa hem. Hon tittade på mig en lång stund med sina varma bruna ögon, la huvudet en aning på sned och satte sedan av längs med en av de mindre stigarna. Längs med stigar och passager väl anpassade till en människas begränsade förmåga i jämförelse med en hunds ledde hon mig. Med jämna mellanrum stannade hon upp för att se till att jag fortfarande var med och för att vänta in sin, i hennes ögon, väldigt långsamma matte. Dock med aldrig sinande tålamod. Efter ungefär en kvart hade vi nått huvudstigen. Inte bara hade hon fört mig dit, hon hade valt stigar och passager som var väl  anpassade för mig, trots att det med största sannolikhet funnits betydligt kortare vägar en hund hade kunnat ta. Och inte bara det, hon hade lett mig på stigar vi aldrig tidigare hade vandrat, som att hennes inre kompass ständigt anpassade sig efter hennes val av människovänliga stigar. Egentligen borde jag inte ha blivit förvånad, jag vet att Svea, och hundar i allmänhet, har förmågor långt över vad vi någonsin skulle kunna föreställa oss, men jag kunde ändå inte hjälpa att bli helt förundrad. Och så glad över att ha fått ytterligare en inblick i potentialen hos min fantastiska hund. Mycket beröm, mycket godis och massor med lek blev det framme på huvudstigen. Nu är jag inte längre orolig över att gå bort mig i skogen, inte bara har jag en av mina allra bästa vänner med mig utan även en kompass utan dess like.

Vårt nuvarande projekt är att rensa upp fallfrukt. Svea plockar upp äpplena och lägger dem i en hink som jag sedan kan gå och slänga. En fantastisk hjälp i tider som dessa när äpplena fullkomligt rasar från träden. Svea har redan en förståelse för konceptet att ta upp något och lägga det i en behållare - hon brukar få hjälpa mig att källsortera. Det enda som behövs är bara rätt sorts motivation, lek eller mycket gott godis.

Den himmelska doften av äpplen

Nu när äpplena har blivit större sprider de en himmelsk doft i trädgården. Lycka är att sitta med en kopp starkt kaffe under äppelträdet, njuta av den friska doften från äpplen och malva, höra hummlornas mjuka brummande från örtagården och känna det mjuka gräset mot sina bara fötter. Det känns så rätt att ha flyttat hit. Jag känner hur kroppen gått ner i varv och hur jag nu kan njuta av vardagens små under. Tidigare var jag alldeles för stressad för sådant och tankarna som snurrade runt runt stängde liksom in mig i en bubbla. Jag är så glad att min man lät sig övertalas om dårskapet att flytta ut på landet :)

Så vackert att mitt hjärta värker

Morgondagg.

En vacker morgon. Det luktar friskt. Den nyvakna solen värmer bara svagt mina fräkniga armar där jag vandrar den lilla grusvägen ner mot båtplatsen. Det är nästan lite kyligt och jag önskar stilla att jag  tagit på mig koftan. Allt är lugnt och stilla och jag hör gruset knastra under mina fötter. Det rytmiska ljudet av Sveas tassar är mig så bekant. En allé av hassel och lönn kantar den lilla vägen och mörkröda smultron trängs längs dikeskanterna likt glimmande rubiner. Här och var; vildhallon. På båda sidor breder fälten ut sig. Vetet vajar likt stilla vågor i vinden och linblommorna färgar fältet på min vänstra sida i en vackert ljusblå ton, så lik himlen denna morgon. Sädesärlorna sträcker ut sina ljusgrå vingar och susar över fälten, lågt lågt. Fjärilar i blått och gult och rött jagar lekfullt varandra mellan de vackra sommarblommorna. Förgetmigej, kamomill, smörblommor, blåklockor, midsommarblomster, klöver. En humla brummar förbi, löven susar och fåglarna kvittrar nyvaket. Inget mänskligt ljud från något håll. Ett får bräker förnöjt till och några kor betar lugnt och rogivande i hagen bredvid. När vi stannar till vid staketet ser de för ett ögonblick upp på mig med deras varma bruna ögon. Svea betraktas något länge innan korna tycks bestämma sig för att hon inte utgör något större hot och betar vidare. Två kalvar sätter av en vild lek och Svea spetsar öronen. 

Foto: Jessica Lindgren

Vi fortsätter ner mot båtplatsen och slår oss ner på träbänken längst ut på bryggan. Vattnet glittrar och kluckar glatt och vinden rör sig med ett susande ljud genom vassen. Det plumsar till i vattnet, en gädda kanske? Svea passar på att dricka. På vägen tillbaka svänger vi in på en liten skogsstig. Den mjuka smaragdgröna mossan bjuder oss att slå oss ner. Vackra daggdroppar blänker till i solljuset som strilar ner mellan de höga tallarna. Myrorna bär tunga lass och vandrar utefter sina egna stigar. En dovhjort anas i skogsbrynet lite längre bort. Vindstilla. Total tystnad. En doft av jord och blöt bark. Blåbär och små ljusgula kantareller bryter av den annars gröna mattan. Jag låter några av bären smaka och bjuder Svea, men hon tycks mer intresserad av dovhjorten. Vinden har vänt och för med sig dess vittring. Dags att bege sig hemåt. 

Mossa.

Daggen svalkar mina bara sommarben när vi korsar ängen. Solen tycks ha vaknat och värmer nu lite mer. Sista biten går vi längs asfaltsvägen, kantad utav skog och kohagar i skiftande terräng; blomstrande ängar, stenar med taggiga vildrosor, trollska små stigar och stora gamla träd som ger hopp om svalka en varm sommar dag. Väl hemma avslutar jag morgonen under äppelträdet med en besk kopp kaffe och en kurrande katt i knät. Att få uppleva det här, att få bo här -  har jag verkligen gjort mig förtjänt det här? Det är så vackert att mitt hjärta värker; värker utav längtan att alltid få vara just här och just nu; att få ha er här och dela detta med mig. Efter flera år av ett kringflackande liv och några långa år i Stockholm känner jag mig nu äntligen hemma, äntligen känns det som att jag ska kunna komma till ro.

Att vakna lycklig

Axel, Edvin och Märta (Tuss)

Klockan är halv sju och jag vaknar stilla av att solens morgontrötta strålar letat sig in genom rullgardinens glipa och spelar över mitt ansikte. Utanför fönstret hör jag fåglarna kvittra som för att hälsa morgonen välkommen, annars är det tyst och stilla. Utsträckt mot min rygg ligger Svea, vår vackra schäfer. Jag känner hennes lugna och rytmiska andetag när hennes bröstkorg sakta reser och sänker sig mot min kropp. Hennes värme sprider sig genom min pyjamas och gör mig lugn och lyckliga. Jag sträcker sakta ut handen bakom mig för att klappa henne god morgon. Hon vaknar till och lägger sig njutningsfullt på rygg medan mina fingrar sakta följer hennes mjuka päls. Hon drar en djup suck, rullar tillbaka på sida och somnar om. Hennes andning återgår till samma lugna och rytmiska cykel. 

I min famn har våra tre små kattungar nästlat sig in under natten och sover nu djupt emot mitt bröst. Min blick vilar på de ulliga små knytena som sover så rofyllt och min kropp fylls utav värme och längtan efter att känna deras mjuka päls mot min hud. Jag nästlar in min näsa mot Axels mjuka mage, tar ett djupt andetag och andas in hans sömniga doft. Hans duniga päls kittlar mjukt mot mina läppar. Han slår upp ögonen och ser sömndrucket på mig, sen rullar han över på rygg, tar tassen lite sött mot nosen och ser så där oemotståndlig ut. Han har mycket väl lärt sig vilka trick som fungerar bäst när han vill bli gosad med, vilket är större delen av tiden, och det går bara inte att motstå hans bedjande ögon och bedårande pose. Jag smeker honom på magen och han kurrar ljudligt. Det får de andra kattungarna att vakna och krypa närmre. Edvin trycker sig tätare mot mitt bröst och Märta börjar tvätta mig på handen med sin sträva tunga. Jag drar en njutningsfull suck och undrar om det finns något härligare sätt att vakna på.


Bilder på Svea hittar ni på http://sveahund.blogspot.se

På promenad i kohagen

Backgården sedd från kohagen

För några dagar sedan hade jag vägarna förbi Backgården och passade då på att ta en promenad i den vackra kohagen, som är vår närmaste granne. Det var en härlig sommarkväll och det kändes helt sagolikt att strosa runt där. Små stigar slingrade sig runt i hagen mellan uråldriga träd och stora stenar. Och just som man svängde runt en krök eller kom igenom ett snår så fann man gläntlika små ängar fyllda av sommarblommor som färgades i guld av den vackra kvällssolen. 

Mina drömmars äppellund

Det vackra motivet ovan är målat av Marit Walle. Hennes målningar är verkligen härligt befriande och den här bilden är min favorit. Första gången jag såg den var över ett år sedan när vi fick den som ett vykort med lyckönskningar till förlovningen av min moster Monica. Varmt tack för kortet! Idag är Erik och jag lyckligt gifta och jag kan bara hoppas på att vi ser lika kärleksfullt på varandra om 40 år som paret på bilden gör.

Sedan vi fick det här kortet har en dröm växt fram - jag vill ha en äppellund! Maria sammanfattar min dröm så väl på hennes blogg "Lev mer för mindre"

"Där skall vi sitta på ålderns höst, smeka varandra sakta över kinden och slå ner äpplen med våra käppar. Sedan skall vi förfäras över att våra få tänder inte lyckas få hål på det hårda skalet och kärleksfullt erbjuda oss att med darriga händer skala varandras äpplen"

Aldrig kan man väl rädslas över att bli gammal när man ser sin ålderdom med den man älskar bredvid en i ens alldeles egna äppellund. Och även fram till dess att våra tänder börjar falla ut, tänk vilken lycka vi kan ha bland träden. Se dem blomma så vackert om våren, känna solen leta sig ner genom lövverken när vi ligger i gräset, duka upp för saftkalas och kräftskivor med vänner och familj, njuta av höstäpplen när löven skiftar i vackra färger och se våra barnbarn klättra i de knotiga gamla träden. En äppellund, det är livskvalitet det.

Bland äppelträdens vackra blommor. Foto: Mishe

Saftkalas under träden. Foto: Hannas Hantverk 

Äppelskörd

Under ett av de befintliga äppelträden på Backgården

 

Himmelsk äppelpaj. Foto: Gunnar Magnusson

Knäckäpplen från Min äppelbok

Äntligen

Äntligen har köpet gått igenom och äntligen är vi med hus... eller kanske snarare med torp :) Jag har inte vågat skriva tidigare - budgivningen, besiktningen och förhandlingen har varit allt för nagelbitande - men äntligen, äntligen, äntligen är det vårt.

Torpet är från 1700-talet och kallades för Backgården när det fortfarande hade ett antal hektar land tillhörande. Fälten och betesmarkerna såldes dock på 1800-talet och ägs än idag av Wikhus Säteri. Men torpet, ja det är vårt! Och jag kan faktiskt tycka att det är dags att ta tillbaka namnet Backgården, med eller utan tillhörande land.  

Jag är så fantastiskt lycklig över att äntligen få flytta ut till landet och bo i hus. Känna att jag lever när veden måste huggas, fönstren kittas, golven såpas och äppelträden skördas. Just nu är det precis vad jag behöver - en hel hög med riktiga arbetsuppgifter! Större delen av min tid idag går åt till tankar och grubblerier som bara snurrar runt i huvudet utan någonsin leda till något konkret. 

Att det behövs arbete med ett gammalt hus, det är jag helt införstådd med. Visst kommer det att kännas tufft när hängmattan lockar men panelen behöver bytas. Å andra sidan är det en del av att bo på landet. Och mycket handlar om inställning, visst kan man känna lika mycket ro i att stå och kitta fönster en varm sommardag som att ligga i hängmattan - känna träet mot fingrarna, se hur solen slår mot det handblåsta glaset, känna lukten av nyslaget gräs och den sköna brisen i håret. Det mesta kan vara njutningsfullt bara man är närvarande i det man gör. Och jag känner det också som ett hedersfullt uppdrag att få äga ett så gammalt hus. Det har stått emot väder och vind i över 300 år och har sett generation efter generation födas och dö. Tänk så mycket huset har fått uppleva - alla människor som har nött på trägolven, som har eldat i vedspisen och som vaknat av solen som lyst in genom de handblåsta fönstren. För mig känns det därför mycket viktigt att få fram och bevara husets själ. Gysinge centrum för byggnadsvård beskriver det så väl:

"Den första dörröppnaren till god byggnadsvård är när man insett att gamla hus har mänskliga drag. De till och med byggdes ju med människokroppen som måttstock: I tum, i fot, i famn... Den andra är när man upptäcker inte bara kroppen, utan själen i huset! Glödande kvällssol i gnistrande handblåsta fönsterglas bildar mönster på skurgolven som när en vindbris går över vattenytan, handhyvelns spår på dörrspeglarna, värmen som dröjer sig kvar i en kakelugn och den iskalla "storfarstun" - som man helst undviker. 

Allt detta är tecken på att huset har själ och personlighet! När man upptäcker det känns det självklart att det måste finnas andra sätt att vårda den än det vanliga sättet med gipsskivor, roller och akrylatfärg. Precis som att alla människor inte passar i samma par glasögon eller samma skor är hus också individuella. Själen är skälet till att lyssna på huset innan man sätter igång att renovera"

Utifrån detta har jag valt att vi ska gå varsamt tillväga när det gäller att göra i ordning torpet även om det kliar så i mina fingrar. Kanske är det också en bra övning för mig - att låta saker få ta sin tid och känna hur det känns att leva med att allting inte är precis som jag vill ha det. Och att njuta av processen snarare än att stressa fram till resultatet.

Hur som helst har jag ändå börjat se mig omkring efter inspiration om hur Backgården skulle kunna tänkas se ut framöver. Visst är det jättevackra bilder i inredningstidningarna - vita romantiska rum - men är vitt verkligen det mest praktiska när man har hundar och katter och framöver förhoppningsvis även barn. Jag vill även att Backgården ska få sin egen unika charm och har därför försökt söka inspiration på andra ställen än i bara inredningstidningarna - närmare bestämt i Carl Larssons målningar.

Carl Larsson fru, Karin, var en djärv och kreativ inredare med en stark personlig stilkänsla. Med färger, nyskapande textilier och egendesignade möbler skapade hon ett av världens mest kända och personliga konstnärshem - Carl Larsson-Gården. Hemmet, som hon gav liv, avbildade sedan Carl Larsson och tillsammans skapade de motiv som präglat bilden av Sverige och som älskas över hela välden. 

Här kommer fler av Carl Larssons vackra bilder som jag tänkt mig använda som inspiration. Varsågoda och njut!