Elna bjuder på några julfoton

Julmys med pappa.

Jul med farmor och farfar.

Årets julkort.

Två slagna hjältar på julaftonskvällen.

Välkommen till världen käraste Elna



Smiltrollet Elna, 12 veckor.



Den 27 september 2013, 5 veckor tidigare än beräknat, bestämde vår underbara lilla dotter sig för att det var dags att komma till världen. Tiden bara rusar iväg och i övermorgon har hon blivit hela tre månader.

Föräldraskapet är lika fantastiskt som det är överväldigande. Den kärlek jag känner för detta lilla knyte är något jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Inte heller hade jag kunnat förbereda mig på tyngden av det totala ansvar man har för denna lilla persons välmående och överlevnad.

Liknande tvetydiga känslor dyker upp när jag tänker tillbaka på förlossningen. Det var det mest påfrestande jag någonsin varit med om och på samma gång den mest fantastiska upplevelse jag tror att jag någonsin kommer att uppleva. Under de här tre månaderna har jag många gånger återkommit till förlossningen i mina tankar. För varje gång kommer jag ihåg nya detaljer och glömmer andra, men kärnan är alltid densamma i detta mirakel som jag nu delar med så många andra. Här kommer min förlossningsberättelse.



En trött men lycklig mamma med sin underbara bäbis,
bara några minuter efter förlossningen.



Halv 8 på kvällen den 26 september stod jag, totalt ovetandes om vad som skulle komma att hända, och stekte raggmunk i väntan på att Erik skulle komma hem. Plötsligt kände jag hur det blev blött i trosorna och medan jag knep ihop bäckenbotten så som aldrig förr för att hinna vända raggmunken innan jag sprang på toaletten, tänkte jag att det var lite väl tidigt för mina bäckenbottenmuskler att börja strejka. Det var ju 5 veckor kvar tills jag skulle föda. Väl på toaletten insåg jag att jag inte alls börjat bli inkontinent, det var vattnet som hade gått.

Tillbaka vid raggmunkarna googlade jag frenetiskt. Överallt jag läste stod det att förlossningen skulle starta inom tre dygn från det att vattnet gick, men på ETT ställe berättade en kvinna om att hon läckte fostervatten i tre veckor innan det satte igång och detta tog jag till mig. Så här i efterhand känns det helt löjeväckande, men det kändes så omöjligt att hon skulle komma fem veckor för tidigt. Jag som hade varit så totalt inställd på att gå över tiden att jag till och med plussat på två veckor på det beräknade förlossningsdatumet.

Två lyckliga föräldrar och en stolt farfar på BB. Elna 2 dagar gammal.

 

I denna veva kommer Erik in genom dörren, finklädd från en begravning han varit på samma dag. Medan jag lungt berättar att vattnet har gått (jag tänker ju att vi har minst

tre veckor kvar till födsel :)) är Erik i full färd med att inte få Svea att hoppa upp på hans finkläder och tar nog inte riktigt in vad jag säger. Vi ringer till förlossningen som ber oss komma in och efter att ha satt oss ner och ätit mina raggmunkar beger vi oss i lugnan ro in till sjukhuset. Väl där mäter de fosterrörelser, hjärtslag och puls och gör ett ultraljud. Då huvudet ännu inte är fixerat får jag inte åka hem.Vi frågar sköterskan om hur lång tid hon tror att vi har på oss innan det drar igång - tre veckor på sjukhus låter ju inte särskilt lockande. När sköterskan lungt säger "Jag tror att det drar igång redan ikväll", ser Erik och jag chockade på varandra. "Du bör nog åka nu direkt om ni vill hämta några saker hemifrån", säger sköterskan till Erik. Det fanns ju inte i vår värld när vi åkte in att ta med oss någon BB-väska. Så Erik ger sig av och när han är tillbaka mindre än en timme senare har värkarna kommit igång.

Klockan har nu hunnit bli 11 på kvällen och då värkarna redan från början känns av ordentligt, som riktigt svår mensvärk, är jag rädd att jag inte ska få någon sömn. Jag använder mig av profylaxandningen som vi tack och lov hunnit lära oss på kursen bara helgen innan. Det tar några värkar men sen har jag fått in snitsen och smärtan blir mer hanterbar. Jag oroar mig ändå för att inte få någon sömn eftersom jag förväntar mig en långdragen förlossning och ber därför barnmorskan om några alvedon. "Vi ska nog kunna fixa något lite starkare till dig", säger hon och ler. Efter att ha mätt värkarnas intensitet och intervall får jag två citodon och en sömntablett. Trots att jag enligt Erik verkar helt borta har jag fortfarande ont och berättar om min oro att inte få sova för barnmorskan och nästa sak jag kommer ihåg är frågan "Vill du ha morfinsprutan i skinkan eller benenet?" Vilken befängd fråga tänker jag, i benet så klart. Plötsligt är det morgon och barnmorskan kommer in för att känna hur mycket jag har öppnat mig. Klockan är nu 6 och livmoderhalstappen har utplånats men ännu inte börjat öppna sig.

Elna på BB, 2 dagar gammal.

Värkarna blir allt starkare och jag fortsätter att använda mig av profylaxandningen. De

få gånger jag inte hinner med att andas känns smärtan så överväldigande att jag känner hur varje fiber av min kropp vill fly därifrån. Men med andningen känns smärtan helt hanterbar och det enda som oroar mig är hur jag ska klara de riktigt tuffa värkarna som komma skall. Jag har ju hört att den allra jobbigaste perioden är den då man öppnar sig mellan 7 och 10 cm, och jag har ju knappt börjat öppna mig. När vi vid 11-tiden får byta från vårt övernattningsrum till ett förlossningsrum får jag gå de ca 20 meterna mellan dessa och värkarna kommer med en sån intensitet och så kort mellanrum att jag känner att nu är det dags för någon slags smärtlindring. Jag ber därför barnmorskan om akupunktur och hon lovar att ge mig det efter att hon känt hur öppen jag är. Jag vet att jag tänker; Har jag inte öppnat mig mer än 3 cm så kommer jag aldrig att klara den här förlossningen, så starka som värkarna är just nu. "Men du är ju helt öppen", säger barnmorskan förvånat. Jag har alltså tagit mig igenom hela öppningsfasen på bara profylaxandningen och det känns helt fantastiskt. Även om det har gjort ordentligt ont så har smärtan varit helt igenom hanterbar tack vare andningen.

Då jag är så långt gången tror barnmorskan inte att akupunkturen kommer att ge någon effekt så istället erbjuds jag lustgas. Djupandningen som lustgasen kräver stör dock bara mitt andningsmönster och jag känner att jag får bättre effekt av att bara profylaxandas så jag ger upp lustgasen och fortsätter som innan. Det känns bra. Mellan värkarna känns ingen smärta, dessa få minuter är en tid för återhämtning och jag känner att jag nickar till ibland. Andra gånger pratar jag med Erik eller sköterskorna, men när jag känner en antågande värk börjar jag andas och försvinner djupt in i min egna lilla värld. I efterhand har Erik berättat hur imponerade barnmorskorna och sköterskorna var och hur dom pratade om hur duktig jag var under värkarna, men som jag sa var jag så helt inne i min egen värld att jag inte märkte något av detta.



En trött liten Elna, 7 veckor gammal.


Erik var förresten ett helt fantastiskt stöd. Att han fanns där vid min sida hela tiden gjorde all skillnad. Han gjorde mig lugn och trygg nog att kunna gå in i min egna värld under värkarna och fanns där helt närvande för mig mellan värkarna. När klockan började närma sig halv 4 satte krystningsvärkarna igång. Från alla filmer man sett så har man fått intrycket att det är denna fas, krystningsfasen, som är den allra mest smärtsammaste. Men att krysta under värken tog i alla fall för mig ytterligare udden av smärtan. Istället var den en påfrestning att ta i och krysta. "Lite till, lite till klarar du", hörde jag barnmorskan och Erik peppa mig. Och till slut hade Elna tagit sig ner genom bäckenet och toppen av huvudet kommit ut. Här behöver man stanna upp och vänta på nästa värk. Det svider och bränner, men vetskapen om att man ska få träffa sin efterlängtade bäbis får en att hålla ut. Barnmorskan uppmuntrar mig att böja mig fram och känna på min bäbis huvud och jag känner en liten kalufs. Det är en fantastisk men samtidigt overklig känsla. Jag känner hur värken är på väg och med en krystning får barnmorskan tag i Elna och drar ut henne. "Det är en flicka", hör jag dem säga, jag hör henne skrika och alla anspänningar släpper. Efter några sekunder är hon uppe på mitt bröst, vår efterlängtade lilla flicka, och hon är alldeles alldeles underbar.

Detta är ju självklart bara början på den underbara resa vi nu har haft under de senaste

tre månaderna, men med tanke på hur långt detta inlägg blivit tror jag att vi sparar fortsättningen till nästa inlägg.

Nu är det dags för lite juldagsmys med familjen. Jag lovar att skriva snart igen, men tills dess god jul till er alla.

I väntans tider - vecka 33

Veckorna går och i takt med att min mage växer, växer även min längtan att få träffa det lilla liv som bökar runt i min mage. Bebben blir allt starkare och sparkar gärna på mammas blåsa eller revben vilket kan kännas lite obehagligt, men det är också så fantastiskt att kunna urskilja de olika små kroppsdelar; fötterna, rumpan, huvudet, och att känna att allt verkar stå rätt till där inne. När jag var hos barnmorskan förra veckan fick jag känna att bebben lagt sig tillrätta med huvudet nedåt, låt oss hoppas att hen fortsätter att ligga så fram tills det är dags att föda. Jag vill så gärna föda vaginalt. Tanken att behöva göra ett kejsarsnitt skrämmer mig. Inte själva operationen utan det att bebben och Erik ska föras till ett annat rum medan jag sys ihop. Jag vill verkligen kunna få den där tiden tillsammans direkt efter att bebisen är född. Men, jag försöker att hålla ett öppet sinne, det får bli som det blir helt enkelt. Det är rätt skönt att känna att man inte kan kontrollera allt. Är det något som den här graviditeten har lärt mig så är det att bara släppa taget och följa med. Det är rätt befriande och jag känner att jag har blivit en mycket lugnare person av det.

Att föda är jag inte alls särskilt orolig inför. Jag inser så klart att det kommer att vara det tuffaste och det mest smärtsamma jag någonsin varit med om, ändå ser jag fram emot det, för jag tror att det kommer att vara en helt fantastisk upplevelse. Och jag litar fullt ut på att min kropp vet vad den ska göra och dessutom känner jag total tillit till att Erik kommer att finnas där för mig de stunder jag känner att jag vill ge upp. Han är verkligen en fantastisk man!

De senaste veckorna har jag börja känna mig lite otymplig; jag kan inte längre köra på i samma tempo som förut; ryggen och bäckenet gör ont; jag vaggar nästan fram; behöver kissa stup i kvarten; blir andfådd av att ta på mig skorna och; har fått en ny bekantskap - halsbrännan. Andra trimestern - graviditetens smekmånad - är över. Men samtidigt är det fantastiskt att vara gravid, att ha ett litet liv som växer inuti ens mage. En liten person som vi snart kommer att få lära känna. Åh, så jag längtar!

Eftersom man själv ser sin magen varje dag så blir man så van vid den att man tycker att den alltid har varit lika stor. Så det är roligt att se på bilder att den faktiskt växer. Jag som tyckte att min mage var så stor i vecka 24, den ser ju nästan vältränad ut där :) He he!

Miljöreflektioner och syprojekt

Efter några fantastiska veckor fyllda av sol och bad vräker nu regnet ner utanför fönstret, vilket ger mig tid till att äntligen uppdatera bloggen. Under den senaste tiden har kvällarna spenderats framför symaskinen med ett antal syprojekt till bebben i magen. Äntligen har jag fått användning för de vackra stuvbitar i linne som jag köpte förra sommaren på Växbo Lin hemma i Hälsingland (se inlägget här). Ullfyllning fick det sedan bli, vilket jag beställde från Filtmakeriet.

Ullfyllningen räckte även till två Babynests, ett sytt i mjukaste flanell och det andra i ekologisk Hampacanvas från Nordic Fiber.

Jag har försökt använda mig av så naturliga material som möjligt, dels för att de har fantastiska egenskaper, så som att de andas; värmer vid kyla; svalkar vid värme; är naturligt smutsavstötande och antibakteriella. Dels för att jag på senaste tiden läst allt mer om textilindustrins negativa påverkan på miljön, hur de människor som odlar och framställer materialen påverkas av alla besprutningsmedel och gifter och att gifterna sedan sitter kvar och påverkar även oss slutkonsumenter. Här kommer ett utdrag ur Naturskyddsföreningens broschyr Tyg eller Otyg

"För några decennier sedan såg man verkan av vår kläd- och textilkonsumtion i ån Viskan i Sjuhäradsbygden. Avloppet från en liten fabrik rann ut i ån som ändrade färg efter modets växlingar. Numera färgar textilindustrin åar och floder på andra platser i världen. (...) Allt snabbare trender i inredning och mode bidrar till att konsumtionen av billiga textilier ökar varje år. Idag betalar någon annan än köparen det egentliga priset för billiga handdukar, gardiner och t-shirts: Den indiska bonden vars mark blivit obrukbar efter orenade utsläpp från färgeriet; Bomullsodlaren som fastnat i skuldfällan efter att ha köpt dyra kemiska bekämpningsmedel; och textilarbetaren som utsätts för hälsofarliga kemikalier i fabriken."

Det här med externaliserade kostnader, dvs. att någon annan betalar med sin hälsa, sitt liv, vår miljö, för att vi i väst ska kunna köpa så billiga varor som möjligt tas även upp i Annie Leonards The Story of Stuff projekt. Jag rekommenderar verkligen att ni tar 20 minuter av er tid för att titta på den här filmen. 

Så naturliga material framställda på ett ansvarsfullt sätt och SecondHand är det som gäller för mig fram över. Läs gärna broschyren Tyg eller Otyg om hur du själv kan bli en mer medveten och ansvarsfull konsument när det gäller textilier.

Så tillbaka till mina syprojekt. För att vara extra miljövänlig har jag även tänkt på hur jag ska kunna nyttja tyget till fullo, dvs. hur jag ska klippa för att få så bra och stora stuvbitar som möjligt till andra saker. Stuvbitarna från hampatyget och yllet blev till snuttefilt och skallra till lillbebben och en lika dan uppsättning till sötaste lilla Eskil, min svägerskas lillbebis.

Då jag hade köpt på mig rätt mycket av den mjuka flanellen räckte den även till en ringsjal att bära Bebben i, ett antal tvättlappar och ett nytt överdrag till en amningskudde som jag hittade på loppis för 20 kr. Jag hade egentligen tänkt sy min egen och stoppa den med ull, men då jag hittade den här så billigt passade jag på att sy två överdrag istället som lätt kan tas av och tvättas. Antar att det lär bli rätt mycket tvättande när Bebben kommit :)

Framöver kommer jag att lägga upp lite tutorials på hur jag har sytt de olika grejerna, men nu får det räcka för idag. Nu är det dags för lite fika och mys med min sparkande bebis :)

Små hjälpredor?

Lilla söta matte, jag kan hjälpa dig att sy.

De senaste dagarna har jag kommit igång med att sy lite babysaker inför hösten "nedfall". En bärsjal är redan klar och nu håller jag på med ett babynest. Med fyra busiga och äventyrslystna kattungar i stugan är det dock inte många stunder man får med lugn och ro. Allt ska undersökas och busas med! Men trots att det gör att allt tar lite extra tid så är det värt det att låta dem hållas - så många skratt som de väcker. Och så söta de är!

Jag kan mäta.

Jag kan klippa.

Jag kan dona med mönsterpappret.

Jag kan nåla.

Hm, den här pennan behövdes visst inte...

...men jag kan busa med den.

Titta matte så fint det blir!

Nu kan vi bara ligga här och njuta av vårt verk.

Mjuk och fin blev i alla fall bärsjalen i flanell.

I väntans tider

Som de flesta av er säkert redan vet så ska vi få barn till hösten. Jag är gravid i 24:e veckan och jag fullkomligen älskar min växande mage. Jag är en av dem som haft tur i min graviditet. Visst har jag känt av de vanliga graviditets- symptomerna; illamående; trötthet; järnbrist; och foglossning, men överlag har jag mått fantastiskt och jag känner nästan lite sorg över att jag inte alltid kommer att vara gravid. Att känna sparkarna av det lilla liv som växer i mig är en känsla som knappt går att beskriva i ord. Jag är så lycklig!

Svea undrar vad det är som sparkar i min mage.

Med tanke på hur fin hon är med kattungarna så är jag

säker på att hon kommer att bli en fantastisk "storasyster".

Några milstolpar

2013-02-19 Plussade på graviditetstestet

2013-04-02 Tidigt ultraljud - Ser det lilla hjärtat picka

2013-05-13 Berättade på jobbet att jag var gravid

2013-05-18 Kände de första fosterrörelserna

2013-05-22 Rutinultraljudet - Vilken fantastisk upplevelse!

2013-06-13 Vecka 20+ - Halvvägs genom graviditeten

2013-06-19 Erik kände bäbisen sparka för första gången

2013-07-04 Naveln på väg att ploppa ut :)

2013-11-01 Beräknad förlossning

Vårt lilla hjärtegryn!

Är det möjligtvis en Elna, eller en liten Alme?

Som med så mycket annat på senaste tiden har jag varit dålig på att dokumentera min växande mage, men när jag nu gick igenom kameran och telefonen hittade jag ändå några stycken. 

Vecka 12. Här kommer jag ihåg att jag tyckte att magen
hade börjat puta och få form. Så här i efterhand kan
jag inte tänka mig att jag kunde ha varit smalare innan.

Vecka 16. Bara 4 veckor senare och magen har växt till sig
ordentligt.

Vecka 18. Här ser jag faktiskt gravid ut på riktigt.

Vecka 24 - Nuläge.

Sötaste kattungarna i stada

Usch vad dålig jag har varit på att uppdatera bloggen det senaste halvåret. Det har liksom bara inte blivit av, men eftersom jag älskar att skriva ska försöka ge den en chans till - så här kommer ett lagom opretentiöst inlägg just för att komma igång.

Återigen har vi här på torpet fått kattungar. 6 veckor gamla har du hunnit bli nu och så gudomligt söta de är! Eftersom det är vår tredje kull har alla fått namn på C. Låt mig få presentera; Charlie; Chester; Columbus; och Cajsa.

Fr.v. Chester och Charlie.

Mamma Vira, Chester, Cajsa och Columbus

Busfröna Charlie och Chester

Den trötta fyrbarnsmamman Vira tar tacksam emot Sveas
hjälp med kattungarna. Här har vi Chester som sover middag på Svea. 

Ja, alla kattungarna sover faktiskt middag hos moster Svea.

Myspys

Kökssoffan har blivit det nya favorittillhållet.

Coola Charlie

Nyfikna Columbus

Självständiga Cajsa

Tack för oss!

Min pappa är rörmokare och han kan allt!

Som liten, så snart min pappa kom på tal, basunerade jag stolt ut att; Min pappa är rörmokare och han kan allt! Och som vuxen känns detta påstående fortfarande lika sant. När något som måste fixas händer så är det just pappa jag ringer, inte minst nu efter husköpet. Ta i somras till exempel när tryckkärlet sprack och vattnet bara sprutade. Då ringde jag pappa för att höra hur vi skulle gå vidare; var det något vi kunde göra själva eller behövde vi ringa en rörmokare? Jag sätter mig i bilen nu. Ge mig tre timmar så är jag där, sa han. Och tre timmar senare (vilket är den tid det tar att köra de 27 milen mellan Söderhamn och Västerås) var han här med ett nytt tryckkärl och räddade dagen.

I pappas tal till Erik och mig på vårt bröllop i oktober 2011 berättade pappa om den stolta lilla flickan som berättade för alla att hennes pappa minsann var rörmokare och att han kunde allt. Som vuxen och gift tyckte dock min pappa att det nu var dags för Erik att ta över. Men det är ett tungt ansvar att axla och även om jag har fullt förtroende för min man, så är det ändå pappa jag litar på mest när det krisar till sig. Men så igår hände det!

När jag skulle göra mig ordning för kvällen gled ett av mina vackra pärlörhängen, som Erik köpte till mig på vår bröllopsresa, ner i handfatet och vidare ner i avloppet. Jag var förtvivlad, så mycket affektionsvärde som örhänget hade och nu var det borta, för alltid! Erik kommer inspringande i badrummet efter att ha hört mitt jämrande. När han fått klart för sig vad som hänt berättade han lugnt och metodiskt att det skulle gå att hitta det och började sedan med att plocka isär vattenlåset. Men örhänget var inte där, hur vi än lyste och letade. När jag mer eller mindre gett upp lyckades Erik få ur lite äckligt klägg som satt fast i vattenlåset och där i fanns mitt örhänge. Min fantastiska man hade stigit in med ett, för honom, sällsynt lugn och räddat dagen. Detta trots att det var en viktig Champions League match på TV. Han var en hjälte, och i den stunden visste jag att jag utan att tveka kan säga att; Min man är ekonom och han kan allt!