En kompass och en vän i ett

Älskade Svea

I skogarna här kring Backgården finns hundratals små stigar som börjar och som slutar till synes helt godtyckligt. Under årens lopp har de trampats upp av otaliga hjortar, bärplockare, hundägare och jägare. Det finns något oväntat tillfredsställande i att få trampa upp sina egna stigar. Om inte annat i en aspekt av medveten närvaro (mindfulness). Vandrar man längs stigar utefter utmärkta slingor, så som vi ofta gjorde i Stockholm, är det lätt att låta tankarna fara i väg åt alla möjliga håll; jobb; planering; dagdrömmande; ältande; oroande. Allt som oftast var jag någon helt annan stans i tankarna än just på promenad med Svea. Att istället aktivt få välja vilket håll om varje tall eller gran man vill ta, välja vart man ska fortsätta när den lilla stigen tar slut, hoppa över stockar och stenar och små bäckar, att tvingas hålla lokalsinnet uppdaterat och väja för spindelnäten som glimmar mellan tallarna, allt detta har motsatt inverkan. Det ställer krav på att vara närvande. Tempot minskar och man upptäcker sådant man annars inte skulle ha uppmärksammat; fåglar som kvittrar bland träden, en vacker glänta, trattkantareller och lingon i mängder, solen som letar sig in och ger stammarna ett vackert guldskimmer, den mjuka mossan som breder ut sig eller rådjuren som stannar upp och lystrar som resultat av dina fotsteg.

Ett bra sätt att träna mindfulness är att titta uppåt i trädkronorna. Det är givande
att se världen ur ett annorlunda perspektiv ibland. 

Varje mynt har dock sin baksida, så även i detta fall. Något som verkligen har satts på prov är mitt lokalsinne. Jag har alltid tyckt mig ha ett relativt bra sådant, men efter otaliga gånger bortvirrad i skogarna här har jag tvingats revidera min självbild i det avseendet. Min räddning fann jag som av en händelse. Svea och jag hade varit på upptäcktsfärd i en ännu outforskad del av skogarna runt omkring oss. Efter att vandrat omkring lite på måfå kom vi på något sätt fram till huvudstigen som jag direkt kände igen. Den går rakt igenom skogen och är en del av den runda förbi Wikhus säteri som vi ibland tar. Med ett par genomvåta läckande gummistövlar var den självklara rutten, den kortaste vägen hem. Min första instinkt var att svänga vänster in på stigen. Utifrån hur jag tyckte oss ha gått borde det vara den korta vägen hem. Men när jag tittade ner såg jag Svea helt inställd på att svänga åt höger. Jag tvekade lite och funderade på vilket håll solen hade kommit från när vi hade svängt in på den aktuella stigen två timmar tidigare. Kanske kunde det stämma, kanske hade Svea rätt. Jag bestämde mig för att ta chansen, och det tog inte lång tid förrän jag insåg att vi var på rätt väg. Tacksamt kramade jag om Svea och stack till henne en liten godisbit. 

Väl hemma i värmen av en sprakande brasa, en varm kopp te och ett par torra raggsockor började jag fundera på hur jag skulle kunna använda mig av denna nya kunskap. Egentligen var det rätt självklart för mig att Sveas lokalsinne var mångfalt gånger bättre än mitt och Svea kunde mycket väl visa vägen hem om det var så att hon själv tyckte att vi varit ute i skogen tillräckligt länge. Dock skiljer sig våra uppfattningar ibland åt om hur länge som är tillräckligt länge. Jag skulle alltså behöva lära in ett kommando som betyder; Matte tycker att det är dags att gå hem men är vilse. Skulle du kunna visa vägen?

Redan på eftermiddagspromenaden började vi träningen. Mot slutet av en runda, när vi kommit någorlunda nära hem, sa jag till Svea: Ska vi gå hem? Hon såg oförstående på mig. Ok, jag behövde tänka om. Ska vi gå till bollen? Det förstod hon och satte av direkt i riktning mot huset. Visa hem, sa jag med belönande ton i rösten och Svea stannade upp och vände sig om. Visa hem, sa jag ytterligare en gång och så fortsatte vår väg hemåt. Jag tränade detta i några dagar, varje dag med allt längre avstånd till hemmet. Så en dag förra veckan var det dags för eldtestet.

Svea och jag hade gett oss av på morgonen för en långpromenad i skogen. Nedpackat i väskan hade vi en termos med te, matiga mackor, Sveas frukost och den gamla trogna bärplockaren. Här skulle det plockas blåbär! 

Svea söker sin frukost som matte har gömt i skogen.

Efter ett antal timmar i skogen var det dags att vända hemåt. Jag hade en ganska bra uppfattning om var någonstans vi befann oss, även om det var långt bortom de områden vi tidigare hade vandrat. Jag visste bara inte var någonstans i området vi var i relation till allt annat känt. Så istället för att bara traska runt och hoppas stöta på en stig jag kände igen, sa jag till Svea; Visa hem. Hon tittade på mig en lång stund med sina varma bruna ögon, la huvudet en aning på sned och satte sedan av längs med en av de mindre stigarna. Längs med stigar och passager väl anpassade till en människas begränsade förmåga i jämförelse med en hunds ledde hon mig. Med jämna mellanrum stannade hon upp för att se till att jag fortfarande var med och för att vänta in sin, i hennes ögon, väldigt långsamma matte. Dock med aldrig sinande tålamod. Efter ungefär en kvart hade vi nått huvudstigen. Inte bara hade hon fört mig dit, hon hade valt stigar och passager som var väl  anpassade för mig, trots att det med största sannolikhet funnits betydligt kortare vägar en hund hade kunnat ta. Och inte bara det, hon hade lett mig på stigar vi aldrig tidigare hade vandrat, som att hennes inre kompass ständigt anpassade sig efter hennes val av människovänliga stigar. Egentligen borde jag inte ha blivit förvånad, jag vet att Svea, och hundar i allmänhet, har förmågor långt över vad vi någonsin skulle kunna föreställa oss, men jag kunde ändå inte hjälpa att bli helt förundrad. Och så glad över att ha fått ytterligare en inblick i potentialen hos min fantastiska hund. Mycket beröm, mycket godis och massor med lek blev det framme på huvudstigen. Nu är jag inte längre orolig över att gå bort mig i skogen, inte bara har jag en av mina allra bästa vänner med mig utan även en kompass utan dess like.

Vårt nuvarande projekt är att rensa upp fallfrukt. Svea plockar upp äpplena och lägger dem i en hink som jag sedan kan gå och slänga. En fantastisk hjälp i tider som dessa när äpplena fullkomligt rasar från träden. Svea har redan en förståelse för konceptet att ta upp något och lägga det i en behållare - hon brukar få hjälpa mig att källsortera. Det enda som behövs är bara rätt sorts motivation, lek eller mycket gott godis.