04:30 Premiäreldning i vedspisen

Vår fina vedpanna.

Om inomhustemperatur: De flesta människor upplever en rumstemperatur mellan + 20-24°C som behaglig. Enligt de riktlinjer som miljö och hälsoskyddsförvaltningen har satt upp skall ingen människa behöva ha en rumstemperatur som understiger + 18°C"

Det här med inomhustemperatur var nog den största oenigheten jag hade med min mamma under tonåren. Jag vet inte hur många gånger jag skruvade upp elementen bara för att finna dem nedskruvade igen och igen. Så här i efterhand har jag svårt att tro att vi hade en temperatur på under 18 grader, men för min taniga tonårskropp kändes det som att jag mycket väl kunde vakna ihjälfrusen vilken morgon som helst. Nu, drygt 10 år senare, har jag flyttat in i mitt alldeles egna hus och först nu börjar jag förstå min mammas, för mig då, irriterande och irrationella beteende. 

Det är dyrt att värma upp ett hus, framför allt med direktverkande el, vilket vi fick göra i Å när vedspisen inte klarade av hela huset. Nu har jag ändå turen att ha flyttat in i ett hus med vattenburet värmesystem, med det menas att vi eldar i en vedpannan i köket som värmer upp vatten, som i sin tur strömmar ut till elementen och värmer upp huset. Och ved är betydligt billigare än direktverkande el, men det kostar ändå ett antal tusen per år och kräver sin arbetsinsats i både vedstapling och -inbärning samt eldande 2-4 gånger per dag. Missuppfatta mig inte, jag älskar att elda. Inte bara att höra det knastra i vedspisen och känna hur värmen sprider sig i rummet, utan även känslan av att själv ha kontroll över uppvärmningen av mitt eget hus. Det är något märkligt "empowering" i det; att med sin egen arbetsinsats kunna värma upp sitt hus och att se hur värmen blir till i motsats till att bara vrida på en termostat och betala en elräkning. 

Så här vackra är termostaterna här på Backgården.
De är säkert någonstans mellan 70 och 100 år gamla
och de har bara blivit vackrare med åren. 

Vackert ärgade.

Hur tror ni att den här plasttermostaten ser ut om 100 år, eller bara 15 år?

Hur som, så var det bristen på eldning som gav upphov till detta inlägg. Jag hade hört från lite olika håll och bestämt mig för att 1 oktober var ett bra datum att börja elda. Jag tyckte det var lika bra att sätta igång så sent som möjligt, eftersom vi med största sannolikhet kommer att elda nog så mycket under vintern för att tröttna på det, med råge.  

Dagarna gick och vi började närma oss mitten av september. Det hade blivit betydligt kallare utomhus - mycket kallare än vad som är vanligt för september - och detta kände vi av mer än väl inomhus. Termometern hade krupit ner och låg nu stabilt på 18 grader och trots att både yllekoftan och dubbla raggsockar hade åkt på vid det här laget, tyckte jag att vi borde kunna bita ihop ännu ett litet tag. Det var ju bara två veckor kvar till 1 oktober och även om det nu var på gränsen så hade temperaturen än att sjunka till under 18 grader - vi befann oss fortfarande inom miljö- och hälsoskyddsförvaltningens riktlinjer. Att bita ihop var precis det vi blev tvungna att göra under denna helvetesvecka - ordagrant(!) - annars skallrade våra tänderna i takt. Värst var det att kliva ur  duschen på morgnarna. Jag  har nog aldrig varit så osugen på att duscha och kliva upp ur sängen i hela mitt liv. 

Favoritsockorna.

När inte ens dubbla raggsockor och ofantliga mängder te lyckades värma mina frusna lemmar började jag starkt fundera på att skicka ett mail till miljö- och hälsoskyddsförvaltningen i syfte att uppmana dem att se över sina riktlinjer. Inte kunde det väl vara ok att låta människor leva under dessa förhållanden?   

Så en kväll hade temperaturen fallit från 18 till 17 grader. Det var fortfarande en vecka kvar till 1 oktober, men utan miljö- och hälsoskyddsförvaltningens riktlinjer i ryggen hade jag inte längre några hårda argument mot Eriks eviga tjat om att börja elda. Ändå kunde jag inte låta bli att undra om vi inte kunde stå ut en vecka till? Jag menar, vad gör väl en grad hit eller dit? Som ni säkert redan har förstått, kan jag vara sjukt envis när jag väl har bestämt mig för en sak och av den anledningen svarade jag bara lite vagt på Eriks förfrågan om att börja elda redan nästa dag. 

Efter att ha värmt mina iskalla fötter på, min inte alltför glada, makes lår, lyckades jag huttra mig själv till sömns. Fem timmar senare, kl. 03:45(!), vaknade jag av Eriks väckarklocka. Han skulle på tjänsteresa och behövde ge sig iväg tidigt till Arlanda. Som den goda hustru jag är :), ville jag överraska honom med frukost. Ingen ska behöva göra sin egen frukost kl. 4 på morgonen för att sen tvingas sätta sig i en bil och köra 1 1/2 timme till Arlanda, i alla fall inte om man är gift. Så fort Erik hade hoppat in i duschen smög jag upp och kokade kaffe och bredde några mackor. Sen hoppade jag snabbt ner i sängen igen för att fortsätta sova. Jag kunde dock inte somna innan Erik fick se min goda gärning (så mycket för oegoistiska gärningar :)). Och när Erik sedan kom in i sovrummet för att ge mig en tackpuss för frukosten var jag helt klarvaken och tänkte att jag väl lika gärna kunde kliva upp. 

Brrrrr!

Medan jag tog mod till mig att krypa upp från under det varma täcket gick Erik över till termometern. Hans mun öppnades med ett sånt där litet plopp som man annars bara hör i film. Det kan mycket väl ha att göra med att hans läppar hade fryst ihop i kylan. Han vände sig sakta mot mig och sa kyligt, "Du är väl medveten om att varje streck på termometern indikerar 2 grader och inte 1 grad va? Wooopsi! Det betydde att det under den senaste veckan inte alls hade varit 18 grader, utan 16 grader(!!!). Och nu var det alltså 15, inte 17 grader. Jag gav upp; Vi behövde elda! 

Så, kl. 04:30, den 26/9 var det alltså dags för premiäreldning i vår vedspis. Veden sprakade och jag kunde känna hur den efterlängtade värmen spred sig i huset. När temperaturen hade nått 20 grader, svettades jag, trots att yllekoftan nu hängde på sin krok bredvid sängen och bara ett par raggsockor nu prydde min fötter. 

Min norska handstickade yllekofta.

Sedan dess har vi vaknat upp med en temperatur på 18 grader varje morgon, eldat upp det med en brasa till 20 och sedan inte behövt elda igen tills morgonen efter. Jag svettas inte längre vid 20 grader nu när jag vant mig vid ett mer normalt inomhusklimat, men det känns helt tillräckligt. Och så länge dagstemperaturen utomhus håller sig runt en 10 grader ska vi nog klara oss med en brasa per dag. Sedan lär vi nog börja öka upp antalet eldningar per dag till 2-4 ggr. Hoppas dock kunna sätta in en ackumulatortanken innan vintern och på så sätt hålla eldningen nere till 2 ggr per dag - bra både för miljö och plånbok. 

Nu ska jag passa på att njuta av de sista sprakande vedträna i brasan, med en kopp kryddigt chaite. På återseende!

Min favoritsjal, favorittekanna och favoritkopp (Stig Lindbergs Rosenfält).

Ser ni "eldtomten"?

Kattungarna är här

1 vecka gamla och inte större än en tesked.

Svea har full koll på de små liven.

Det är inte ofta hon lämnar deras sida nu för tiden. 

Två små helsvarta sötnosar blev det, troligtvis tjejer båda två.

Idag är de nästan 2 veckor gamla och har precis öppnat ögonen.

En kompass och en vän i ett

Älskade Svea

I skogarna här kring Backgården finns hundratals små stigar som börjar och som slutar till synes helt godtyckligt. Under årens lopp har de trampats upp av otaliga hjortar, bärplockare, hundägare och jägare. Det finns något oväntat tillfredsställande i att få trampa upp sina egna stigar. Om inte annat i en aspekt av medveten närvaro (mindfulness). Vandrar man längs stigar utefter utmärkta slingor, så som vi ofta gjorde i Stockholm, är det lätt att låta tankarna fara i väg åt alla möjliga håll; jobb; planering; dagdrömmande; ältande; oroande. Allt som oftast var jag någon helt annan stans i tankarna än just på promenad med Svea. Att istället aktivt få välja vilket håll om varje tall eller gran man vill ta, välja vart man ska fortsätta när den lilla stigen tar slut, hoppa över stockar och stenar och små bäckar, att tvingas hålla lokalsinnet uppdaterat och väja för spindelnäten som glimmar mellan tallarna, allt detta har motsatt inverkan. Det ställer krav på att vara närvande. Tempot minskar och man upptäcker sådant man annars inte skulle ha uppmärksammat; fåglar som kvittrar bland träden, en vacker glänta, trattkantareller och lingon i mängder, solen som letar sig in och ger stammarna ett vackert guldskimmer, den mjuka mossan som breder ut sig eller rådjuren som stannar upp och lystrar som resultat av dina fotsteg.

Ett bra sätt att träna mindfulness är att titta uppåt i trädkronorna. Det är givande
att se världen ur ett annorlunda perspektiv ibland. 

Varje mynt har dock sin baksida, så även i detta fall. Något som verkligen har satts på prov är mitt lokalsinne. Jag har alltid tyckt mig ha ett relativt bra sådant, men efter otaliga gånger bortvirrad i skogarna här har jag tvingats revidera min självbild i det avseendet. Min räddning fann jag som av en händelse. Svea och jag hade varit på upptäcktsfärd i en ännu outforskad del av skogarna runt omkring oss. Efter att vandrat omkring lite på måfå kom vi på något sätt fram till huvudstigen som jag direkt kände igen. Den går rakt igenom skogen och är en del av den runda förbi Wikhus säteri som vi ibland tar. Med ett par genomvåta läckande gummistövlar var den självklara rutten, den kortaste vägen hem. Min första instinkt var att svänga vänster in på stigen. Utifrån hur jag tyckte oss ha gått borde det vara den korta vägen hem. Men när jag tittade ner såg jag Svea helt inställd på att svänga åt höger. Jag tvekade lite och funderade på vilket håll solen hade kommit från när vi hade svängt in på den aktuella stigen två timmar tidigare. Kanske kunde det stämma, kanske hade Svea rätt. Jag bestämde mig för att ta chansen, och det tog inte lång tid förrän jag insåg att vi var på rätt väg. Tacksamt kramade jag om Svea och stack till henne en liten godisbit. 

Väl hemma i värmen av en sprakande brasa, en varm kopp te och ett par torra raggsockor började jag fundera på hur jag skulle kunna använda mig av denna nya kunskap. Egentligen var det rätt självklart för mig att Sveas lokalsinne var mångfalt gånger bättre än mitt och Svea kunde mycket väl visa vägen hem om det var så att hon själv tyckte att vi varit ute i skogen tillräckligt länge. Dock skiljer sig våra uppfattningar ibland åt om hur länge som är tillräckligt länge. Jag skulle alltså behöva lära in ett kommando som betyder; Matte tycker att det är dags att gå hem men är vilse. Skulle du kunna visa vägen?

Redan på eftermiddagspromenaden började vi träningen. Mot slutet av en runda, när vi kommit någorlunda nära hem, sa jag till Svea: Ska vi gå hem? Hon såg oförstående på mig. Ok, jag behövde tänka om. Ska vi gå till bollen? Det förstod hon och satte av direkt i riktning mot huset. Visa hem, sa jag med belönande ton i rösten och Svea stannade upp och vände sig om. Visa hem, sa jag ytterligare en gång och så fortsatte vår väg hemåt. Jag tränade detta i några dagar, varje dag med allt längre avstånd till hemmet. Så en dag förra veckan var det dags för eldtestet.

Svea och jag hade gett oss av på morgonen för en långpromenad i skogen. Nedpackat i väskan hade vi en termos med te, matiga mackor, Sveas frukost och den gamla trogna bärplockaren. Här skulle det plockas blåbär! 

Svea söker sin frukost som matte har gömt i skogen.

Efter ett antal timmar i skogen var det dags att vända hemåt. Jag hade en ganska bra uppfattning om var någonstans vi befann oss, även om det var långt bortom de områden vi tidigare hade vandrat. Jag visste bara inte var någonstans i området vi var i relation till allt annat känt. Så istället för att bara traska runt och hoppas stöta på en stig jag kände igen, sa jag till Svea; Visa hem. Hon tittade på mig en lång stund med sina varma bruna ögon, la huvudet en aning på sned och satte sedan av längs med en av de mindre stigarna. Längs med stigar och passager väl anpassade till en människas begränsade förmåga i jämförelse med en hunds ledde hon mig. Med jämna mellanrum stannade hon upp för att se till att jag fortfarande var med och för att vänta in sin, i hennes ögon, väldigt långsamma matte. Dock med aldrig sinande tålamod. Efter ungefär en kvart hade vi nått huvudstigen. Inte bara hade hon fört mig dit, hon hade valt stigar och passager som var väl  anpassade för mig, trots att det med största sannolikhet funnits betydligt kortare vägar en hund hade kunnat ta. Och inte bara det, hon hade lett mig på stigar vi aldrig tidigare hade vandrat, som att hennes inre kompass ständigt anpassade sig efter hennes val av människovänliga stigar. Egentligen borde jag inte ha blivit förvånad, jag vet att Svea, och hundar i allmänhet, har förmågor långt över vad vi någonsin skulle kunna föreställa oss, men jag kunde ändå inte hjälpa att bli helt förundrad. Och så glad över att ha fått ytterligare en inblick i potentialen hos min fantastiska hund. Mycket beröm, mycket godis och massor med lek blev det framme på huvudstigen. Nu är jag inte längre orolig över att gå bort mig i skogen, inte bara har jag en av mina allra bästa vänner med mig utan även en kompass utan dess like.

Vårt nuvarande projekt är att rensa upp fallfrukt. Svea plockar upp äpplena och lägger dem i en hink som jag sedan kan gå och slänga. En fantastisk hjälp i tider som dessa när äpplena fullkomligt rasar från träden. Svea har redan en förståelse för konceptet att ta upp något och lägga det i en behållare - hon brukar få hjälpa mig att källsortera. Det enda som behövs är bara rätt sorts motivation, lek eller mycket gott godis.

I raggsockor framför brasan

 

En regnig och kylig höstdag spenderas bäst i sällskap med en god bok, en varm kopp te och ett par noppiga raggsockor framför en knastrande brasa.

...alternativt hoprullad som en kanelbulle i sängen.

Handgjort och Vintage

Jag vill tipsa om min absoluta favoritbutik på nätet: ETSY. Där hittar du vintage och handgjorda saker från hela världen. Det finns så mycket vackert och inspirerande att det helt klart är värt några minuter att bara surfa runt trots att du inte tänkt köpa något. Inför bröllopet köpte jag lite saker på Etsy, exempelvis den vackra stickade sjalen jag hade på bröllopet, men främst finkammade jag sidan för att få inspiration till saker jag kunde tillverka själv. Håller du på med något, t.ex. stickar, syr, fotar, bygger fågelholkar, pysslar mm, varför inte starta din egen butik på Etsy? 

Så här säger Etsy om deras mission:

Etsy is the world’s handmade marketplace.

Our mission is to empower people to change the way the global economy works. We see a world in which very-very small businesses have much-much more sway in shaping the economy, local living economies are thriving everywhere, and people value authorship and provenance as much as price and convenience. We are bringing heart to commerce and making the world more fair, more sustainable, and more fun.

En vacker tanke och definitivt något jag vill stödja. 

Jag har förresten bestämt mig för att ha en köpfri månad. Jag har redan klarat av 3 dagar :) Blev sjukt sugen på ett par skålar i keramik på Etsy, men jag klarade av att hålla köphanden i styr. Duktiga jag!

Bilder på vardagsrummet

Det som göms i snö...

Under ett klickgolv från IKEA hittade jag ett vackert gammalt trägolv i vårt kök. Nu har vi genomgående trägolv i hela huset och det är så vackert. Köket har fått en helt annan känsla, en mjukare och mer välkomnande sådan. Varför man har velat dölja originalgolvet kan jag inte förstå. Nu börjar jag få ordning här hemma - även om det finns mycket kvar som jag vill göra - så snart kommer lite bilder från Backgårdens insida.