Äntligen har köpet gått igenom och äntligen är vi med hus... eller kanske snarare med torp :) Jag har inte vågat skriva tidigare - budgivningen, besiktningen och förhandlingen har varit allt för nagelbitande - men äntligen, äntligen, äntligen är det vårt.
Torpet är från 1700-talet och kallades för Backgården när det fortfarande hade ett antal hektar land tillhörande. Fälten och betesmarkerna såldes dock på 1800-talet och ägs än idag av Wikhus Säteri. Men torpet, ja det är vårt! Och jag kan faktiskt tycka att det är dags att ta tillbaka namnet Backgården, med eller utan tillhörande land.
Jag är så fantastiskt lycklig över att äntligen få flytta ut till landet och bo i hus. Känna att jag lever när veden måste huggas, fönstren kittas, golven såpas och äppelträden skördas. Just nu är det precis vad jag behöver - en hel hög med riktiga arbetsuppgifter! Större delen av min tid idag går åt till tankar och grubblerier som bara snurrar runt i huvudet utan någonsin leda till något konkret.
Att det behövs arbete med ett gammalt hus, det är jag helt införstådd med. Visst kommer det att kännas tufft när hängmattan lockar men panelen behöver bytas. Å andra sidan är det en del av att bo på landet. Och mycket handlar om inställning, visst kan man känna lika mycket ro i att stå och kitta fönster en varm sommardag som att ligga i hängmattan - känna träet mot fingrarna, se hur solen slår mot det handblåsta glaset, känna lukten av nyslaget gräs och den sköna brisen i håret. Det mesta kan vara njutningsfullt bara man är närvarande i det man gör. Och jag känner det också som ett hedersfullt uppdrag att få äga ett så gammalt hus. Det har stått emot väder och vind i över 300 år och har sett generation efter generation födas och dö. Tänk så mycket huset har fått uppleva - alla människor som har nött på trägolven, som har eldat i vedspisen och som vaknat av solen som lyst in genom de handblåsta fönstren. För mig känns det därför mycket viktigt att få fram och bevara husets själ. Gysinge centrum för byggnadsvård beskriver det så väl:
"Den första dörröppnaren till god byggnadsvård är när man insett att gamla hus har mänskliga drag. De till och med byggdes ju med människokroppen som måttstock: I tum, i fot, i famn... Den andra är när man upptäcker inte bara kroppen, utan själen i huset! Glödande kvällssol i gnistrande handblåsta fönsterglas bildar mönster på skurgolven som när en vindbris går över vattenytan, handhyvelns spår på dörrspeglarna, värmen som dröjer sig kvar i en kakelugn och den iskalla "storfarstun" - som man helst undviker.
Allt detta är tecken på att huset har själ och personlighet! När man upptäcker det känns det självklart att det måste finnas andra sätt att vårda den än det vanliga sättet med gipsskivor, roller och akrylatfärg. Precis som att alla människor inte passar i samma par glasögon eller samma skor är hus också individuella. Själen är skälet till att lyssna på huset innan man sätter igång att renovera"
Utifrån detta har jag valt att vi ska gå varsamt tillväga när det gäller att göra i ordning torpet även om det kliar så i mina fingrar. Kanske är det också en bra övning för mig - att låta saker få ta sin tid och känna hur det känns att leva med att allting inte är precis som jag vill ha det. Och att njuta av processen snarare än att stressa fram till resultatet.
Hur som helst har jag ändå börjat se mig omkring efter inspiration om hur Backgården skulle kunna tänkas se ut framöver. Visst är det jättevackra bilder i inredningstidningarna - vita romantiska rum - men är vitt verkligen det mest praktiska när man har hundar och katter och framöver förhoppningsvis även barn. Jag vill även att Backgården ska få sin egen unika charm och har därför försökt söka inspiration på andra ställen än i bara inredningstidningarna - närmare bestämt i Carl Larssons målningar.
Carl Larsson fru, Karin, var en djärv och kreativ inredare med en stark personlig stilkänsla. Med färger, nyskapande textilier och egendesignade möbler skapade hon ett av världens mest kända och personliga konstnärshem - Carl Larsson-Gården. Hemmet, som hon gav liv, avbildade sedan Carl Larsson och tillsammans skapade de motiv som präglat bilden av Sverige och som älskas över hela välden.
Här kommer fler av Carl Larssons vackra bilder som jag tänkt mig använda som inspiration. Varsågoda och njut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar