Effektivitetsplanering eller konsten att leva

Visst kan man njuta av att hänga tvätt.

Jag stannar upp, andfådd, försöker stressa ner, men min hjärna är redan i full gång med nästa projekt. Jag måste handla, ta tag i tvätten, dammsuga, ge mig ut och springa, äta bättre, åka iväg med källsorteringen, ta ut hunden, köpa nya jeans, klippa gräset... Hjärnan går på högvarv för att pussla ihop hur jag ska få in så mycket som möjligt av alla dessa måsten på kortast tid. Om Erik tar ut Svea och klipper gräset så kan jag åka iväg och handla och på vägen hem stanna och tanka och köra förbi källsorteringen. Och om jag sätter på en tvätt nu så kan jag hänga upp den när jag kommer hem. Sen kan vi ta det lugnt. Njuta lite av sommaren, ligga och läsa i hängmattan och åka förbi det där mysiga fiket. Måla lite, plocka svamp, lägga ut några inlägg på bloggen, klä om stolarna, fixa gästrummet... Nya måsten!

Så fort jag har bockat av ett måste står det plötsligt fler på listan än förra gången jag tittade efter. Och alla kräver de min fulla uppmärksamhet. Mitt huvudmål är oftast att bli klar med alla måsten och när de är avklarade, och bara då, då ska jag ta det lugnt, då ska jag njuta lite av livet. Men jag hinner aldrig dit och när jag någon gång ibland sätter mig ner för att ta den efterlängtade pausen fylls den mest utav dåligt samvete och stress över allt jag inte hunnit göra. Jag ser blommorna som slokar, gräset som behöver klippas och disken som står i travar. Eller så är jag någon helt annanstans i tankarna och när jag tittar ner på den tomma kaffekoppen kan jag inte ens komma ihåg hur det efterlängtade kaffet smakade.

Ska livet verkligen vara så här? Måste vi springa för att få tiden att räcka till? Prioritera bort sådant som får oss att må bra? Skulle det verkligen vara så fel att tillåta oss att inte hinna med alla måsten? Att istället för att stressa igenom vardagens alla sysslor för att med gott samvete sedan kunna ta det lugnt, passa på att leva medan vi hänger tvätten eller diskar? Känna det varma vattnet mot händerna, doften av diskmedlet, hur de repetitiva och relativt kravlösa handrörelserna får oss att slappna av. 

I torsdags kände jag mig så stressad av allt som skulle göras inför helgens besök att jag var helt oresonlig mot Erik. Jag snäste åt honom, irriterade mig på att han satt framför datorn istället för att ta ut Svea, grälade på honom... Det hela slutade med att jag satt gråtande bredvid honom. "Vi behöver inte hinna med allt, sa han lugnt". Han reste sig sedan upp för att sätta på lite kaffe. Men jag ville ha honom hos mig, bara få sitta bredvid honom en stund. Det kändes som om vi inte hade umgåtts på evigheter, trots att vi båda hade varit hemma under veckan. Där och då bestämde vi att vi skulle göra alla måsten tillsammans den dagen. Det skulle sinka oss och göra så att vi inte hann med allt, men det spelade ingen roll. Vi hängde tvätten tillsammans, tog ut Svea tillsammans, åkte iväg och handlade tillsammans. Och istället för måsten blev de till mysiga stunder då vi pratade och skrattade eller bara njöt av att ha varandra nära. Effektivitetsplanering i all ära, men hellre vill jag leva, hellre vill jag njuta av det jag tar mig an och spendera tid med dem jag älskar. 


Och vad gör det om det är ostädat hemma, om jag inte hinner med att träna tre dagar i veckan, om jag inte har de snyggaste kläderna? Vad spelar allt det för roll så länge jag kan njuta av vardagen? Ingen hinner med allt. Vad har du valt att prioritera? Kanske är det dags att ändra lite i prioritetsordningen. Ge dig själv lite "slack" och skit i vad andra tycker att du borde göra. Ge dig själv istället gåvan att njuta av vardagen!

Moses är den störste livsnjutaren jag känner. Han njuter verkligen till fullo i allt han tar sig  för.